Aftonbladet – 26 maj 1855, sida 2

prosaiska, än sentimentala, men för mig alltid angenäma. Clements hade en egenhet. Han hade en ganska fast tro på sitt eget köns trohet. Han kunde icke läsa någon vanlig roman, nej icke ens den enklaste berättelse (ty i nästan hvarje sådan finnes dock något som antyder på en kärlekshandel) utan. att förlora tålamodet. Då jag en eftermiddag gick in i hansrtum, slog han i samma ögonblick jag inträdde iho en liten bok och slungade den-med en åtbörd af otålighet ut genom fönstret. Hvilken afsmåk jag harv, utropde han, för denna dumma, fadda,. vämjeliga klagolåt om den förorättade qvinnans oförrätter och obemärkta lidanden och den tyranniske mannens obeständighet, och sjelfviskket. A propos, känner du till att det finnes en klass af romanförfattare och poeter, bland hvilka, jåg är ledsen att säga det, några med utmärkta namn, hvilka oupphörligt begagna som käpphäst så. dana djupsinniga uttryck som dessa: För mannen är kärlek ett tidsfördrif; för qvinnan är den hela hennes lif. — mannen skänker qvinnan sina lediga stunder; qvinnan skänker mannen sitt lif — mannen är obeständig; qvinnan trogen I Då jag ör jar tänkespråk dagligen upprepas oc aldi sätt varieras (ock allt detta barnen digt mannen emedan han är man, och om qvin nan emedan hon är qvinna), är jag färdig att utropa med den renhjertade Burchell: lögn ls Jag tror du är något för radikal i ditt fördömmandes, svarade jag. Det-synes mig vara en temperamentsolikhet emellan de båda könen; men kanhända den endast härleder sig från deras olika uppfostringssätt: men angående de nämda fraserna, hvad säger du om den store dramaturgens verser? — — — blott mannens vankelmod Ej vore, allting ginge väl, det felet