Aftonbladet – 25 maj 1855, sida 3

Den harmful!la sinnesstimnisgen som var rådande mot kapten Duclos-försvann hastigt då vi i fyrsprång lemnade staden, ehuru Partridge då och dä med något trotsande blickar betraktade den orubblige krigaren. Detär icke vin mening att göra kaptenen till en hjelte. Jag har omnäwant hava första upptiidande, emedan det framställde för mig en sida af franska karakteren, hvilken jag icke förut blifvit varse. Han visade intet af hvad man vanligen benämner fransk artighet, ehuru han ingalunda var rå eller ohötlig; icke heller var han tillbakadragen och sluten på det sätt som en engelsman är det, men det var något uti hans tout ensemble som sade: En officer uti den stora nationens armö kan icke göra någon ursäkt, derför att han låtit en diligens väuta tio minuter;, och hvad mera är, le chef du bureau tycktes vara af samma tanke, Men nog om vår krigiske vän. För oss var allt nytt och följaktligen förtjusande, och dessa små egenheter, hvilka i sig sjelfva äro af så föga betydenhet, men likväl göra så starkt intryck på en främling, försedde våra sinnen med ständigt nya ämnen till nöje och munterhet. Dammet hade lagt sig efter regnet, och grönskan hade öfverallt blifvit friskare, Damerna, hvilka vi hade till resesöllskap, voro ganska meddelsamma och angenäma, rättade helt okonstladt våra missteg och besvarade vänligt de många frågor hvarmed vi öfverhopade dem. Slutligen antog landet ett behagligare utseende. Vi foro förbi små vackra byar, till hälften dolda emellan lummiga träd, hvar och en med sitt gamla stenkapell, der invånarne firade sin gudstjenst, försedt med en ofantlig klocka hängande i tornet. Ack! hvad jag önskado att få stiga ur diligensen och till fots vandra igenom dessa trakter! Kyrkogårdarne, fyllda med besynnerliga svarta kors och fantastiska minnesyårdar, upp