Aftonbladet – 24 maj 1855, sida 3

gamla goda tiden plägade ät sina paschar insamla den blodiga skörden af turbanklädda hufvuden, för bvilket arbete de, utom andra nädebevis, belönades med ett bistert leende af tillfredställelse på herrskarens läppar. Baschi-bosuks ånåsmälsenligaste vapem är dock utan tvifvel lansen. I motsats mot europeiska kavalleriets tunga, jernbeslagna, obandterliga. stänger, som endast vid en sluten chock äro af nytta. men alldeles odugliga dä linien blir upplöst och bvarje rytttare öfverlemnad ät sina egna resurser, är arabens jans läng, lätt, smidig och skarpspetsad. Han svine gar den öfver hufvudet, beskrifver med densamma en krets i luften, upphemtar på dess spets under det vildaste fyrsprång en ring från marken och slungar vapnet med en nästan aldrig felande säkerbet mot dess mål, Turken, oöfverträfflig i handterandet ar sitt nationalvapen kroksablen, förstär sig icke på attbruka lansen ; men i den arabiske ryttarens band är han em konung för alla vapen. Och hvilka ryttare äro de: ocksä icke, dessa trasiga vildar, med deras fantastiska utseende, deras nakoa, muskulösa armar, deras: blottade hals, deras all beskrifning trotsande in:x-pressibles och deras miserabla tofflor, instuckna i ett par rostiga, oformliga stigbyglar! En fashionabel engelsk paradryttare skulle vid deras äsyn med förakt rynka på näsan; men komme det an på stt besegra dem i ridkonsten vid ett vad, der hans Nf utgjordo insatsen, si skulle ban snart fiona sig försatt i en ganska obehaglig förlägenhet. Den, som älskar se menniskan i henpes naturtillstånd och dervid icke bar alltför höga fordringar på benne i moraliskt hänseende, bör gå att betrakta sn Bf dessa trasiga röfvare då ban en vacker mniorgonstand tomlar sin häst på fältet. Han sätter den tvärt i galopp, spränger fram en hundra steg i oysinnigt fyrspräng, gör en lika tvär halt och derpå en vände niog i en krets, så trång man rimligtvis kan besgåkra stt ett sä stort fyrfota djur skall röra sig uti, samt slungar bärvid sin lans eller afskjuter sitt gevär. Vid alla dessa rörelser samverka häst och ryttare, öga, band och vapen i den innerligaste harmoni. Dessa menniskor utgöra ett värderikt stadiom icke blott för konstotren, utan Afsen för humoristen och filosofen. Hvad som hos en baschi-bosuk mest faller i ögonen är bans förfärande allvar. För honom är hans Jifs uppgift lika betydelsefol och innehällsdiger som missionärens eller ordförandens i ett filantropiskt sällskap är för dem. Han röfvar af grundsats, emedan kan anser det för en lika naturlig som nödvändig handling, den der hör till det yrke åt bvilket ban egnat sig och det ban bedrifver med all ifver ogh entusiasm. Hvad beträffar existensen af vissa små sedereglor, som förbjuda att bemäktiga sig nästans gods, så tror jag att aningen om någonting dylikå aldrig stört hans sinnesfrid. Att rykta och fodra sim häst, putsa sina vapen, uppspåra sitt rof och skoningslöst förfölja sina fiender — detta är för honom de: stora och maktpåliggande pligterna i ettlif, för hvilka: alla de mildare känslor, som åtfölja en gryende civi-lisation, äro helt och hållet främmande. I den fasthet hvarmed ban vidhäller sin religiösa tro öfverträffas han icke af den strängaste asket; Egoistisk är ban visserligen, och det i högsta grad; men han har aldrig hört predikas mot egoismen, och i hans ögon är den mera en dygd än ett fel. Bön, tvagning och hat till de otrogne — detta är summan af bans tro och normen för hans handlingssätt. Hvad som förmått honom att deltaga i kampen mot moskows, är dels hans religiösa öfvertygelse, hvilken ålägger honom som en pligt att skära balsen af så många sgiaurer han kan och plundra deras lik, dels också personlig egennytta... Men med alit detta är han på. intet vis nägon glad, lättsinning äfventyrare, som fröjdar sig i medvetandet af att han för ett fritt och muntert li? och får se sig omkring i verlden; han är en personnage full af allvar och värdighet och som aldrig. bängifver sig ät nägot skämt, någon lössläptbet. Aldrig gör han sig skyldig till nägon utsväfning: Hans enda dryck är vatten och kaffe, bans hufvudsakliga föda ris och bröd och nägon gång en stekt kyckling. Hans häst är bans ends vän. Sitt läger väljer ban på det första böstz ställe der natten kommer öfver honom, och jag misstänker starkt att bangs drömmar, i stäilet att förflytta honom till bans hem, till baue ungdorosdagar, till skötet af bans familj, framtrolia för bonom bergshöga massor af kokhet pillau, elier låta honom bestiga en rask häst och sträcka till sina fötier en med byte och turkisk tobak rikt lastad ryss — och ban vaknar vederqvickt och lyeklig. , — Författarefåfånga. Under ett samtal med en af sina bekanta frågade Lamartine honom: Har oi redan Jäst min sista bok?s — Ja, — Hura många gänger? — Nå, min Gud! en gäng. — Då mäste ni tilläta mig säga er, att ni icke känner den. Jag har sjelf läst den fyra gänger, och hvarje gäng har jag funnit pya sanningar deri.v