Aftonbladet – 22 maj 1855, sida 2

trakten. Jag for inom kort till Calais, och fick efter mycket besvär, reda på den gamle tjenaren; hvilken var uti vagnen då grefven och hans hustru öfvergåfvo den. Soldaterna hade låtit honom obehindradt fåra vidare, så ifriga voro de att sätta efter flyktingarne; han bade förtede få saker hvilka han kunde skrapatillhopa för sin herre, då de lemnade: Paris; till ett säkert ställe; och för att icke uppväcka misstankar hade han sjelf tagit tjenst hos en traktör. -Småniogom lyckades jag att hemföra allt som tillhörde mina gäster, och vi inredde det lilla, rummet, der ni tillbringat natten, så beqvämt och-trefligt som; möjligt, utan att det likväl skulle kunna uppväcka förundran om någon händelsevis skulle komma dit io... Albert var flitig och hjelpte mig vid alla slags arbeten, och Vietorine ville äfven nödvändigt bjelpa min hustra vid alla hennes sysslor, ville vsra med öfverallt och var den lifligaste, muntraste, oskuldsfullaste lilla varelse jag någonsin sett. Men oaktadt allt detta, kunde man se att grefven fann tiden lång. Han började blifva tankfull ochdyster, och liksom hvar och en som icke befinner sig på sin rätta plats, orolig .och öjemn till lynnet. Icke så hans lilla hustru :--hon -förklarade att hon aldrig varit så lycklig, att hon hade sin Albert helt och hållet för sig; hon åstundade ingenting mer; ow hon endast visste huruhon: skulle återgälda oss, skulle hon ieke önska sig tillbaka deras rikedomar — hon skulle önskä att få lefva här för alltid. Då hon talade å slöt hennes man henne uti sina armar och kallade henne vid de ömmaste namn, hvarvid den lilla varelsen såg så allvarlig och tillika så lugn och lycklig och englälik ut, att man kunde tycka att den heliga jungfruns själ uppfyllde henne då hon såg upp till sin man sn mötte hans kärleksfulla blick... . (Forts.)