Aftonbladet – 22 maj 1855, sida 1

STOCKHOLM, den 22 Maj. Om de unionella förhållandena emellan Sverge och Norge. I. Ett krig står sannolikt för dörren, i hvilket svenskar och norrmän såsom vapenbröder skola uppträda vid hvarandras sida — ett krig möjligtvis för hela framtiden afgörande Skandinaviens öde. Såsom en följd häraf torde också brödrafolkens representanter snart blifva sammankallade till urtima riksdag och urtima sioriniug, vid hvilka ytterst vigtiga frågor, som angå båda folkens inbördes förhållanden, hvarken kunna eller få skjutas åsido, utan nödvändigt måste förekomma. I en sådan tidpunkt är det framför allt angeläget att inga uppenbara eller hemliga tvistefrön må kunna underhålla ömsesidigt groll och misstroende, förgifta sinnesstämningen i båda länderna samt gifva näring åt missnöjen och oenighet. Finnas sådana tvistefrön, måste de derföre nu med rötterna uppryckas. Ingen tid är att förlora. Det bör hvar rättänkande man, svensk eller norrman, inse och erkänna. Att anledningar till groll och missförstånd olyckligtvis finnas, är ej möjligt att neka. I den senaste tiden ha mångfaldiga klagomål höjts mot Norge inom svenska pressen; — i Norge har man klagat på Sverge i mer än två tiotal af år både vid storthingen och i tidningarne. Att blunda för det onda, att för tillfället stryka öfver det med hartassen, vore endast att förvärra det. Lyckades det ock att skenbart för ett ögonblick hela såret på ytan, skulle sjukdomsämnet blott så mycket starkare och mera ostördt gripa omkring sig i det inre. Nej, sjelfva sjukdomsfröet måste bort, det är den enda kuren som duger. Då rättskänslan ärnu är lefvande, gifves också lyckligtvis för nationer likasom för enskilda ett medel som är osvikligt, och detta medel är sanningen, — icke annat, ej mera men ock icke mindre än sanningen. En fransk statsman yttrade en gång om ett förslag: ce west pas juste, ce nest pas frangais. Vi tro oss ej mindre sannt uttala :venska folklynnet och hela djupet af nationens känsla, då vi säga: hvad som ej är rättvist är icke svenskt. : Forntidens fria folk satte rättrådigheten främst bland kardinaldygderna.. Sverges under utländskt eller inhemskt träldomsok aldrig förslafvade folk höfves det ock att aldrig glömma, aldrig åsidosätta denna dygd, frie mäns största förträfflighet och högsta ära. Men den som vill få rätt måste ock göra rätt; i båda fordringarnes uppfyllande ligger rättvisan. Och den, gom vill förmå andra att erkänna begångna fel, måste börja med att erkänna sina egna; — det fordrar billigheten, som är sjelfva rättvisans själ och innersta väsende. De gamla fria folken, i så många hänseenden alla tiders förebilder, skilde ock aldrig justum et eqvum, rätten från billigheten. En hög norsk embetsman, af alla svenskar som lärt känna honom lika aktad och älskad som han är ärad i Norge, skall vid ett tillfälle om en fråga, som åstadkommit långvarigt och mycket onödigt trassel emellan brödrarikena ech deras regeringar, hafva yttrat: Vi have feilet paa begge Sider.n Detta vackra, högsinta erkännande gäller icke blott det särskilda ärende, hvarom det fälldes; i mer eller mindre mån har det full tillämpning på alla de frågor, som under. en blott alltför lång tidrymd söndrat tänkesätten i båda riKena. Det ar vär afsigt att i en följd af uppsatser med sträng bevisning ådagalägga sanningen af detta påstående; och vi våga tro att denna bevisning icke skall kunna vederlöggas. Endast på det sättet skola tvisterna verkligen kunna :biläggas och alla frön till deras återupplifvande tillintetgöras. Vår mening är visserligen icke att i alla ämnen, hvaraf tvister och förändringar upp