Aftonbladet – 19 maj 1855, sida 3

La detta rum, åtminstone emellanåt, b ddes af någon helt afitian person än bonden har hustru, Detta kunde likvälickevaraen) — tli tillflyktsort för någon familj tillhörande sta Huset innehöll endast tvenne rum utom det ä, och de voro båda upptagna. Men, sade jag till mig sjelf, dessa saker kutina omöjligt vara hitförda af det värda paret jag träffat; och dessutom — den lilla grafven-i trädgåtden? hvem har vårdat den i så många år, underhållit mossan så grön och rosorna så friska — så ömt bevarat en kärlek hvilken segrat öfver tiden? Huru innerlig, huru helig, huru sällsynt måste icke en sådan tillgifvenhet vara! Jag kände mig öfvertygad att några personer, utom dem jag sett, voro inveckla uti den lilla bostadens historia; sedan j gjort denna. slutsåtg, -lade jag mig och insomnade snart, uttröttad efter dagens långa vändring. : Jag vaknade ungefär vid solens uppgång. Jag gick till fönstret, drog undan gardinen och såg ut i trädgården. Louis Herbois och hans hustru voro der, bindande kransar af friska rosor och vattnande mossan sombetäck grafven. Det måste vara deras eget bari, tänkte jag, men — nej — jag vill gå ut och fråga dem och göra slut på hemligheten. Jag mötte det goda paret just då.de ämnade gå in; de frågade om jag sofvit väl och sade att frukosten straxt skulle vara i ordning. Ni glömmer icke er lilla; sade jag tillmannen, pekande på inhägnaden. Monsieurmisztar sig, svarade han, och korsade Hig andäktigt. Någon god vän gissar jag? Han såg allvarligt på mig: On voit bien, Monsieur; que vous tes un homme comme il faut. Då ni frukosterat skall jag berätta erHistorien! : Al, det är således en historia, sade jag till mig sjelf, då jag följde Louis Herbois ia i hyddan, dit Agathe gått. förut, och satte mig ned till en