Aftonbladet – 16 maj 1855, sida 3

H dl årdas und nen urtvgrupdlagen vårdas under rej 1 e Rätt och Sanning. Postoch Inrikes Tidningar för den 10 dennes iaaehälla att Kongl. Maj:t under den 8 M:j utnämnt och befordrat till öfverste och sekundehef för lifregemnentets husarkår den till 2:dre major vid samma kär nägra dagar förut utaämde friherren Leahusen, samt till -öfverstelöjtnant cch 1:ste major vid samma kär ryttmästaren vid lifgardet till häst grefve Taube. Om friherre Leuhusens befordran lärer icke vara annat att såga än att den vär hastig, men att friherren troligen var den inom kåren som bäst passade till den erhållna beställningea. Grefve Taubes befordran, hvarigenom indelta armån äter på sig fått utplänterad en af gardets officerare, f. d. kamrat med chefen för landtförsvarsdepartementet, är derenot uti mer än ett hänseende bemärkelsefall. Då friberre Leuhusen ansägs värdig att på några få dagar uppstiga från ryttmästare till sekundchef och dervid förbigä fyra vid kären varamde äldre ryttmästare, måste man anfaga att vederbörande till honom bade det förtroende att de bordt lemaa honom tillället öppet att i egenskap af sekundehef i grundagsenlig och föreskrifven ordning föreslå den vid kären blifvande 1:ste majoren; Detta -skedde likväl icke, utan blef grefve Taube, friherre; Leuhusens svåger, samma dag utnämd till L;sta major som friherren sjelf blef. utnämd till sekundehef: Möjligen Snskade friherre Leuhusen denna idiga utnämaing, dels för att yxan måtte gå utan att han sjelf behöfde hålla om skaftet, dels försattdymedelst omintetgöra en möjligen likartad manifestation, som den, hvilkea . hindrade att i södra orterna förlagdt kavalleriregemente från ett erhålls en tillämnad gardespresent. Friherren förbisåg dock härvid, att den skedda utnämningen icke allenast innebar en missaktning mot dess egen blifrande ehefsmyndighet, utan att den äfven var gråndlagsvidrig. Det sednare gjorde äfven vederbörande, som vid den gjorda parforceutnämningen säsom vanligt rusade ästad, ledda af ögonblickets tycke och allenastyrandets behag. Och hafva herrar statsräder, specielt chefen för landtförsvarsdepartementet, behagat förglömma, att uti regeringsformen fiones en 6, den 28 hvilken innehållör: Konungen eger att i siatsrädet utnämna öch beforsdra infödde svenske män till alla de embeten och tjenster inom riket, högre eller Iägre, hvilka äro af den egenskap, att konungen fullmakter derä utfärdar, docx böra vederbörande förut med förslag shafva inkymmit, der sådana hittills egt rum. — — hvarje departementschef skall -föredraga och expediera alla ärenden rörande befordringar, förordnanden, tjenstledighet och afsked till och ifrån embeten och tjenster vid de verk och stater, som under departerentet höra. Äfven förglömde förenämde aktade korporation: att till besättande af lediga 1:ste majors beställningar förslag hittills egt rumr, säledes icke kan anskaffas utan i jemnbredd med för ändring af grundlagen; samt att i öfrigt behöriga föreskrifter finnas, angående så väl tiden inom hvilken nämde förslager till landtförsvarsdepartementet skola ingifvas, som angäende de personer, hvilka ega att dessa förslag upprätta, och de grunder hvarefier detta skall ske. Nu har hryarken i och för grefve Taubes utnämning nägot förslag blifvit upprättadt el ler kunnat upprättas. 1:ste majorsbeställningen vid lifregementets husarkår innehades nemligen af öfversten i armea Lövenborg, till den dag grefve Taube till denna bestillning utnämdes som skedde på samma dag, som öfverste Lövenberg derifrän afskedades och friherre Leuhusen till sekundchef utnämndes. Det var således först efter: de -2:ne sistoämde: tilldragelserna som ett grundlagsenligt förslag till 1:ste majorsbeställningens tillsättande kunnat ega rum och af behörig person, den utnämde sekundehefen, ingifvas. Herrar statsråder, i främsta rummet chefen för landtförsvarsdepartementet, hafva slutligen förglömt att i den af konungen, med valspräket srätt och sanning, besvurna regeringsformen finnäs 2:ne S6, den 106:te och 107:de, hvilkas innehXll möjligen kommer att ega tillämplighet på förenämde . befordringsärens le, eller hafva möjligen berörde höge herrar den tillförsigt till junkrarne och de högvördige, att de icke fästa afseende vid grundlagens bud. — Dizi,