Aftonbladet – 16 maj 1855, sida 2

ej afundsvärda, ringa glädje vår jord kan skänka. Och huru besynnerlig förefaller ej denna öfvergång från orkesterinstrumenter till menniskoröster! Huru svagt klingar ej detta andra recitativ straxt efter det föregående, gigantiska; och slutligen huru enkel, ja — trivial låter ej denna melodi till glädjens Är den verkligen utsprungen från ett gladt och förnöjsamt sinne eller, månne snarare, att anse såsom en sarkasm öfver all jordisk fröjdsg litenhet. — Hvarje vän af instrumentalmusik öfversätter Beethoven efter sitt lynne och sammanlänkar) egna känslor och erfarenheter med hans andeljus, och derföre kunna andra åhörare hafva uppfattat denna symfoni på annat sätt än vi. Orkester och chör: förtjena stort loford för det sätt, hvarpå de utförde denna storartade skapelse. Särskildt måste en tacksägelse hembäras anordnarne af programmet. Sällskapet P. B., Coldinuorden samt Djurgårdens många ,klippor och skär; hade spridt hufvudstadens invånare åt olika håll; eljest hade troligen salongen varit rikare besatt än nu var händelsen. Med vänskap c. —S38. Ännu ingenting afgjordt i politiskt Hhänseende! Man får trösta sig med refrängen i visan: det långsamt går, men går. ändåp. Grefve Selasinski, han hette ju så, denne preussiske general, som fick slag då han skulle gå ombord för att öfverresa till Sverge, har på de sednare dagarne utgjort föremålet för allehanda gissningar och förnumstiga funderingar. Saken lärer vara den, att mannen skall vara en mäkta hög frimurare, ja, en bland de högsta — i Europa, och, säges det, en stor fest var inom vårt frimuraresamhälle anordnad till firandet af hans hitkomst. Allt hemlighetsfullt egnar sig öfvermåttan väl för dunkla rykten, obestämda aningar, mystiska hviskningar och — orimliga kombinationer. Att flytta politikens spinnrock in i frimurarnes avernumv faller sig lika lätt och naturligt som att sammanbinda bemälde generals hitkomst med ett djupt liggande politiskt syfte. OÖaktadt åtskilligt ännu vore att tillägga, uppskjutes dock dermed till ett annat lägigare tillfälle, och nu torde endast böra nämnas, att man öfverallt hör samma klagan: skall det då aldrig blifva vår i år? — 4.