Aftonbladet – 16 maj 1855, sida 2

lankoliska tonfall och långsam rythm, och vi sjunga så derför, att den gråfjädrade talltrasten, den susande vinden och det forssande vattenfallet i vemodiga toner sjunga sina klagoqväden. i ÅA. F. Lindblad har i sina sånger gifvit oss trogna kopior af detta underbara naturlif, som vi så väl känna och så mycket älska, och derför hafva vi sjungit hans sånger och sjunga dem ännu, från sundet och ända upp till gränserna för evig is. Under måaoga år har Lindblads lyra endast klingat och klagat för hans närmaste vänner, men under detta skenbara Stilleben har tondiktaren sträfvat att bestämma form och lif för de bevingade, lätta och nyckfulla genier, hvilka så ofta gyckla med och föresväfva den drömmande konstnären. Har hans ord varit nog kraftigt — för att mana fram dem ur deras luftiga bo? Har hans kraft varit tillräcklig för att fasthålla och binda dem under viljans makt? Har med ett ord Lindblad lyckats? Att efter en enda gångs åhörande af den gifna symfonien derom söka fälla ett omdöme vore alltför vågsamt; vi inskränka oss derför endast till en knapphändig redogörelse för intrycket deraf, och detta var i allmänhet godt. Första allegrots motiv var vackert och kunde, till fördel för det hela, längre fasthållits. Bilden hade blifvit mera nelgjuten, formen bestämdare och följaktligen let hela klarare framstätt både för sinne och minne. Mendelssohn hade, som det tycktes, oifvit sitt lilla till i afseende på form och varmoni. Om allegretton: gäller i ännu högre rad dessa anmärkningar. Den är vacker. Ponerna smeka örat och melodierna äro enkla såsom Haydns, men bilden är dunkel och det totala intrycket töcknigt såsom våra tallskosar med blågrå skuggor och .dagrar, der till och med de röda stammarne på ett icke beydligt afstånd tillegna sig samma kolorit och, förvillande ögat, förvandla det närmaste ill ett aflägset fjerran. Scherzon utmärkte sig för kraft och lust; det låg en nordiskt hetsig fröjd och gamman deruti. Motivet var pastoralt och vissa takter voro fullkomligt sjelfständiga och genialiska. Åt denna, och ramför allt åt finalen med sin originella böran gifva vi priset. Detta; sista allegrot var sfverallt klart, rent och älskvärdt såsom om ader Corelli hade Jefvat och andats deröfver. -— Instrumenteringen vari allmänhet god, dock icke jemförlig med utländska medtäfare, Blåsinstrumenterna framträdde icke med