Aftonbladet – 15 maj 1855, sida 3

ning, kunnat blifva ledamot af svenska akademien — den som hade förutsagt dötta för tio år sedan hade säkert af hvarje vitter menniska blifvit utskrattad. Men han fäster sig vid det hufvudsakligaste intrycket som det anförda exemplet måste göra på hvarje oförvilladt bjerta, att sakramenterna äro af tit. R. på ett imkligt sätt neddragna under hånets dom. Ins. är glad att hafva i tid blifvit varse vådan af R:s julläsning för att rycka den usla boken undan sina egna barns ögon. Eljest är oss ju icke obekant, att de läror, som iasupas i barndomen, slå vanligen de djupaste rötterna. Om nu de, som i sin barndom varit a0og olyckliga att få Reuterdabls julläsning till lifs och göra sig förtroliga med dess anda, skulle vid mognare år drifva gäckeri med sakramenterna samt såstå sig hafva kommit dertill genom teol. doktor Reuterdahbls försorg, hvad skulle han sjelf dertill kunna säga? E Det är sorgligt att vid uppträdandet på en biskopsstol hafva sådana antecedentia, som R., af hvilka här ; blott ett mera i ögonen fallande blifvit päpekadt. — ERE NINENEATNEE LÅ TTEGÅNGSoch POLISSAEE Det mot utgifvaren af Aftonbladet hr C. Bergsted, på begäran af konungers befallningshafvande i I. I köpings län, af justitiekanslersembetet anbefallde ävelet, i anledning af en i Aftonbladet n:o 69 för den 23 sistlidne Mars från Östergötland insänd ariikel under titel Lönbränningen i Östergötland, förekom i dag äter vid rädhusrättens 5:te afdelning. Svaranden yttrade att han ieke kunde formulera sitt svaromål på den obestämda form anklagelsen hittills erhällit, i det åklagaren öndast företett ett exemplar af den åtalade artikeln, hvari vissa pukter befunnes understrukva, för öfrigt hänvisandetill konungens befallningshafvandesskrifvelse till justitiekansleren, hvari säges att artikeln vore från början till slut uppfylld af smädliga uttryck, lögnaktiga uppgifter o. s. v. Svaranden önskade, ionan han afgåfve sin förklaring, det äklagaren ville uppgifva, huruvida åtalet åsyftade att allt hvad i artikeln säges om den lägre kronobetjeningens i Linköpings län förhällande i afseende på lönbränningen vore osannt, och att följaktligen ingen enda af kronobetjeningen gjort sig skyldig till någon försummelse — ty endast i såant fall kuade länsstyrelsåns målsmanskap för sina underordnade tjenstemän ega någon befogenhet, — eller huruvida endast artikeln i dess syftning borde anses förgriplig, och de understrukna ställena särskildt utmärkta såsom sanhingslösa. Åklagaren hr borgmästaren Mellbin svarade härtill, ait han i saknad af närmare instruktioner från länsslyrelsen i Linköping, endast kunde i detta fall referera sig till konungens befallningshafvandes skrifvelse, att han, enligt densärima mäste anse artikeln i dess helbet förgriplig, men särskildt de understrukna ställena och att hanförst sedan svaromålet blifvit afgifvet kunde framställa de särskilda ansvarspåståendena. Då svaranden härefter förklarade sig beredd att afgifva muntligt svaromål, men att ban icke kunnat förr än anklagelsen blifvit närmare bestämd, skriftligt affatta detsamma så uppsköts mälet till i dag åtta dagar till, med föreläggande för svaranden att då med skriftdigt svaromäl inkomma. — Tryckfrihetsmälet mellan landssekreteraren Olsom och majoren Bergenigten å ena sidan samt utgifvaren af tidningen Svea å andrå, rörande en i tidningen införd s.; k. chårad, ati hvilken de förstnämnde ansågo sig åsyftas med de deri gjoråa beskyllningarne, förevår i Christianstad den 7 dennes. -Landssekreteraren Olson och Sveas utgifrare boktryckaren Cronquist voro personligen tillstädes, och företedde den förre fullmakt, att i Målet äfven föra major Bergengrens tålan. Hr Cronquist auhöll först om domstolens utslar, huruvida han, då den insända och nu åklagade ärtikeln icke innehöll annat än initialer till namn, hvilka lika väl kunde äfse andra pe:soner som herrar Olson och Bergengren, domstolen ansåge dessa personer vara rätta käränder i mälet, mot hvilka han hade skyldighet att som svarande uppträda. Sedan. parterne afträdt, afkunnade domstolen utslag, hvarigenom br Cronquist tillförbands att svara i målet, då inga anåra skal af honom andragits. för bans skiljande derifrån. Sedanhr OC. derpå uppläst en skrift, hufvudsakligen yrkande, att förevarande fall icke kunde blifva föremäl för handläggning efter tryckfrihetsförordoingen, utan vore af rent juridisk beskaffenhet, anhöll br Olson att först få upplysning om, huruvida hr Cronquist sjelf eller någon annan vore ansvarig utgifvare af tidningen Svea. Dervid företedde hr C. dels ett tillständsbref af justitiestatsministern för boktryckerikonstförvandten Fcräträd att nämnde tidning utgifva, dels ock ett skriftligt öfverlåtande utaf nämnde F. åt hr O. af detta tillständ, hvilket likväl icke hade blifvit hos justitiestatsm. ånmäldt, hvarförotan hr C. erbjöd sig att sjelf åtaga sig ansvar för hvad i målet kunde svarandea åläggas. Hr O., som numera icke ansåg hinder förefinnas för målets vidare handläggning, framtog en del handlingar, för att domstslen företes. Men hr OC. anhöll dä, att innan domstolen tog kännedom om dessa handlingar, den måtte meddela utslag, hvem som verkligen vore svarande, han eiler konstförvandten Furuträd. Derpå afkunnade domstolen, att som hr C. icke företett tillständsbref från justitiestatsministern för sig, utan endast för F. att utgifva Svea, så vore konstförvandten Furuträd rätter svarande i målet. Derpå företedde hr OC. en af konstförvandten F. för hr OC. utfärdad fullmakt att i målet svara ä hans vägnar. Derefter uppläste landssekreteraren Olson tvenne skrifiliga uppsat:er, en å egen och en å major Bergengrens vagnar, hvari omständligt redlogjordes för det i Sveas charad päpekade fall, äfvensom hr O. till domstolen öfverlemnade ett större antal bilagor, till styrkande af de i skrifterna uppgifne fakta. Boktryckären C. anhöll nu om uppskof med målet för svaromäls afgifvande; hvilket af domstolen beviljades, och kommer målet att inför rädhusrätten fortsättas måndagen den 21 dennes kl. 11 förmiddagen. — Timmerverkgesällen Nils Liedbefg och hans hur sira Ingrid Liedberg voro i dag uppkallade till polisförhör, till följd af en mot dem gjord svär sngifvelse. Enligt hvad rapporten inneböll hade hustru Liedberg i gär afton å Norrbro sammanträffat med konstapeln vid K. M:ts flotta Frans Martin Lunell, hvilken åtföljt Liedberg till hennes bostad i huset N:e 31 i Spetsens backe. Hvad som der förefallit är icke egnadt att här omtalas, men slutligen uppkom tvist om liqvid samt vexling af en sedel å 10 rår rgs. Mannen Lieiberg hade då, på af hustrun gifven signal, störtat in i rummet och så illa misshandlat Luneil, att blod strömmade från ansigtet då han barhufvad anmälde händelsen å polisvaktkontoret. Makarne Liedberg nekade i dag vid polisförhöret för angilvelsen, men polisöfverkonstapeln Wahlberg intygade. att hustru Liedberg, alltsedan hon den I April inflyttade i ofvannämnde hus, nattetid strukit omkring å gatorna. Liedberg uppgaf på tillfrågan att han nu är anställd som bas hos byggmästaren Alm. Han har förut varit anställd i Göteborg och sednast bott i Köpenhamn hos hökaren Holm n:o 241 vid Adelsgade. Hit hade han jemte sin hustru anländt i Mars månad detta år. Laurell är så illa slagen att han i dag icke kunde inställa sig. Hustru Liedberg inmanades i häkte, och