Aftonbladet – 15 maj 1855, sida 2

Mvad säger du nu om våra strider ? Jag säger intet... ty jag förstår mig icke på allt det der... jag tackar Gud för utgången och ber att han skall bedömma din handling så . .. som menniskorna nu troligen, efter den lyckats, bedömma den., Samma afton återflyttade familjen till Brantböle. I hvarje hydda på fasta Åland firades denna dag en liten fest; hvarje återkommande stridsman egde någon anhörig, någon kär vän som välkomnade honom. S Dyster inträdde Jan Janson i sin moders hem. God afton, moder,, sade an, jag borde vara glad, ty ryssen är slagci och Åland är ännu svenskt, till hvilket, skam attsäga, ock min arm bidragit., Välkommen hem, min raske gosse, sade modem, omfamnande honor, hvem vet om ej Sven Svenson ändrar sinne ? Det tror jag ej på, och skulle han än göra det, så gömmes i Jomala kyrkogård stoftet af cen i menniska som fått banesåret af min hand... det glömmer jag aldrig. Åh jo, Gud glömmer det, då kan du äfven göra det... tänk på söldaten, huru många dödar icke han i krig ? Det är ändå icke detsamma, ty den här var ej beredd på anfallet; han hade icke tid eller tillfälle att försvara sig. Jan satte sig i en vrå. Modren gick i köket och kokte sötgröt; vid tanken på hennes son utgick mången suck från hennes bröst. Emellertid utstyrde hon sig i sina bästa kläder, städade kammaren och gjorde allt så fint och grannt som i hennes förmåga stod. Hvad j uti kammaren att göra?, sade