herr majoren, är jag nog lycklig för att vara i tillfälle att återlemna en dyråar, länge saknad klenod.n Han lade vigt på orden. Majoren, som synbart var under inflytandet af en stark sinnesrörelse, försökte flera gånger att tela; slutligen stammade han: Säg fort och snart — hvad ni menar. — Det skall jag, återtog med ljudlig, långsam röst Gummerus, oafvändt betraktande: honom, om herr majoren säger mig, huru-vida sex års frånvaro har dödat all ovilja: mot en ångerfull son, som är värdig sin faders ömhet och förlåtelse.n Är han, är han nära? Nästan omedvetet utsträckte gubben armarne, O, så måite han väl ej vara så obarmhertig att en minut dröja att kasta sig i sina föräldrars . .. han tystnade; hela hans varelse ekälfa ; tårarne störtade fån hans ögon. Men han har deltagit i striden vid Kumlinge. Det frågar jag icke efter, sade han fort och häftigt. Bernhard I utropade han öfvexljudt, shvar är du? hvar du är, så kom i Guds namn ! Detta utrop hördes i bersåen, och på en gång störtade moder och son från olika håll fram till den uppskakade fadern. Artisten, möjligtvis, men icke vår svaga penna, eger förmåga att återgifva den gscon gom följde. Gummerus gick på något afstånd; lutan de sig mot ett skyhögt träd, fästade han en r nå blick på den lefvande tafla han nu såg frar aför sig. Fader, moder, dotter och son hade förenat sig i en grupp. Den åldrige fadern lydde nu blott en makt, det var naturens; al Ja än. dra känslor hade domnat i hans bröst i Det föräutna framkallades väl ur r sn graf, men endast dess ljuspunkter; dese skuggor förlorade Big i glötaskans flod. (S! sutet följer.)