många anklagade, hvilka alldeles öfvergifvit de brottsliga föreningarne, blefvo genast försatta på fri fot; men att brottslige ej skulle hafva blifvit dömda tro vi vara en bland de dikter, hvarpå de flesta berättelser om Ryssland äro så rika. Isynnerhet synas deras författare hafva ett begär att romantisera furst Troubetskoys öden. Custine har mycket i denna del att förtälja och tror sig känna ordalagen af hans makas nädeansökningar och kejsarens svar ä desamma, hvilka sannerligen ej kommit till allmänhetens kännedom. Vi se likaledes af Aftonbladets teckning huruledes detta olyckliga par är föremål för mälningar, der dagrar och skuggor anbringas på fri hand. Att Trou betskoy uppförde sig fegt bestrider ingen, men att han skulle den märkliga dagen i flera timmar smygt sig bland kejsarens omgifning, anropande om gunsten att få svärja kejsaren trohetseden, anse vi vara en uppgift att tillskrifva en alltför liflig inbillning. Denna ed aflades ej ä nägon plats, utan ä embetsrummen, der han ock skyndade sig att den aflägga. Vi åsågo hela tilldragelsen den 14 (26) December så nära kejsarens person, att vi till och med hade kunnat väl skönja Troubetskoy om han der hade visat sig, . hvilket dock väl kan hafva egt rum utan den vånda, hvari han beskrifves; men kommissionens berättelse säger bestämdt, att han sökte att gömma sig, för att undvika sina medbrottsliga. Deremot vilja vi minnas hafva der sett Yakoubowitsch, lätt igenkänlig på hans arm i band, till hvilken bland andra kejsaren berättades hafva vändt sig, för att genom honom äfven göra ett försök att återföra de brottslige. Denne skulle Jeckligen hafva ätagit sig uppdraget, men utfört det som en förrädare. Furstinnan Troubotskoys uppoffring för sin man är redan vacker nog för att ej behöfva förhöjas på hans bekostnad, genom tillägget att hon skulle förut hafva blifvit försummad och misshandlad af honom. Nägon visshet kuena vi i denna del ej ega, men bztvifla hela uppgiften, då vi i de kretsar äfven af deras närmaste anhöriga, der vi med dessa personer sammanträffade, aldrig hörde nägot dylikt förhällande omtalas. Troubetskoy var känd säsom en mycket vetenskapligt bildad militär och var som sådan chef för staben vid en armåkår, Att han var föremål för kejsarens skonsamhet torde kunna med skäl sägas, då hans dom, lika med de flestas, mildrades redan vid afkunnandet och vidare vid den kort derpä inträffande kröningen, hvilket allt offentligen kungjordes. För öfrigt berättades att fur: sten hos kejsaren personligen bönfallit om lifvet, hvilket H. M. skulle genast hafva skänkt honom, med tillägg: Om ett lif, höljdt af vanära, för honom kunde hafva nägot värde. Sannolikt är, att hans öd2 äfven derefter flera gänger blifvit mildradt. Aftonbladet säger, att öfverallt. utvecklade de få personer, som af rent patriotiska afsigter deltagit i sammansvärjningen, samma mod. Bland dessa ädla andar uppräknas Rylejeff. Undersökningen visar dock att Rylejeff var just bland dem som i det afgörande ögonblicket höll sig undan. Han saknade Troubetskoy på platsen, gick att leta honom, men kom aldrig åter — densamme, so:n aftonen förut sagt: om blott 50 man infinna sig på platsen, så är jag i deras leder,: Att kejsaren ej visade de olyckliges anhöriga nå gon onåd, utan tvärtom sökte lemna dem fiera prof af en ömande välvilja, är ett genom offentliga blad kändt förbällande, hvaribland må nämnas att Troobetskoys svägerska fick en plats vid hofvet, och Pestels bror, om vi rätt minnas, blef adjutant hos kej: saren, fl:ra dylika drag att förtiga. Så långt insändaren. Att här ingå i några ytterligare anmärkningar om tilldragelserna vid det Pestelska revolutionsförsöket och om de dervid framstående karaktererna, anse vi öfverfödigt, ehuruväl äfven på grund af andrå källor än det af oss åberopade engelska arbetet (Revelations ef Russia) ett och annat kunde anföras emot insändarens framställning deraf. ? Exempelvis och i förbigående vilja vi blott till jemförelse med insändarens föraktliga ut: tryck om RBylejeft anföra den skildring af denna karakter, som vi funnit hos en annan författare, hvilken i flera år uppehållit sig i Ryssland och äfven såsom åsynavittne stått de ifrågavarande tilldragelserna helt nära! Man torde deraf kunna sluta, att om Rylejeff under det fruktlösa sökandet efter Trubetskoi hindrades att sjelf återkomma till mötesplatsen, innan det redan var för sent, så är man derföre icke berättigad att tro detta uteblifvande hafva härrört af feghet. Rylejeff hade börjat sin bana som militär, sedermera tagit afsked och af patriotism antagit en sekreterarebefattning utan lön vid en brottmålsdomstol, samt var, när upproret utbröt, s. k. generalsekreterare hos det amerikanska kompaniet, ett stort privilegieradt handelsbolag i Petersburg. Vi läsa om honom bland annat följande: Rylejeff förenade en hög intelligens med alla ett godt hjertas egenskaper. Men ledd mer af grundsatser än af passionen, handlade han, till följd afreftexion, enligt en abstrakt teori, kan man siga, men aed oegennytta och för att uppfylla sin pligt. I sit ianersta hjerta demokrat och stor beundrare af Nordamerikanska Förenta Staternas författning, insäg han dock fullkomligt, att denna författning, som mera förutsatte redan befintliga medborgare än sjelf utbildade sädana, icke kunde vara användbar för ett land, hvars befolkning bestod af herrar och slafvar. Han ansär monarkien passande för en sädan befolkning; men dä han säg dea oinskränkt på en tid, när till och med de vid laglig ordning vana folken för sin större säkerhet fordrade konstitution, dä han såg godtycket på tronen och slafseriet i hyddorna befordras genom hvarandra; då kan i sin omgifning icke varseblef något af allt det som gifver staterna deras sanna styrka, i de högre klasserna saknade hederskänslan och i de lägre det moraliska värdet, så ansäg han det vara nödvändigt att skrankor sattes för uiöfvandet af den suveräna maktfullkomligheten; autokraten måste, enligt hans äsigt, blifva en konstitutionell ksjsare. Mild, human, en fiende till tvister och sirid, rysande tillbaka för blodsutgjutelse, kunde han dock vara fast och befallande, ifall omständigheterna så fordrade. Då den vilde Jakubowitsch päyrkade att man vid första tillfålle skulle skrida till afg5rande handling, använde Rylejeff först föreställningar och böner för att för. nå sin medsammansvurne till moderation; då han säg att han icke fann gebör, förklarade han med en beslutsamhet, som tydligen visade sig vara allvar, att han skulle på stället döda honom eller angifva hooom. Rylejeff hade sedan flera är säsom skald väckt de skönaste förhoppningar; han hale i sina dikter vågat förklara, att han framför allt var medborgare. I förening med sin vån Alexander Bestuscheff hade han tra år efter hvarahdra (1823 —1825) utgifvit en mycket värderik rysk kalender, Polstjernan. Han älskade litterataren lika passioneradt som fädernesfandet. () åndamål det, enligt det kejserliga manifestet af den 31 Dec. 1825, just hörde satt rensa Rysslands heliga jord från detta främmande smittämner (neml. de liberala id6erna). (Red.) IN 4 mn se