de sina barns handledare, på ett, enligt deras sitt att uttrycka sig, vederbörligt afstånd — pom det tillåtes att säga min tanke, sade han, vaå sydes det mig svårare att besegra dem som äro kringspridda bär och der, än angripa en på ett ställe samlad folkmassa. Sanna mina ord, landets egna barn få lida lika mycket som främlingarne, inföll majoren. Konglig Majestät lärer hafva skickat on liten eskorteringseskader.s pDet är höga vederbörande likt; mycket bättre att låtsa om intet. .. . Och låta ryssarne helt simpelt intaga Åland ? inföll -majorskan. Tro mig, det ginge aldrig derhän; man skall vänta tills fara är å färde att taga några mått och steg, samt icke springa åstad 1 ogjordt väder och fjeska. Men hvem tusan kommer der? Jag tror det är sjelfvaste Gummerus. Det var verkligen han; Gummerus trädde närmare; hela hans utseende antydde trötthet tll både kropp och själ; ansigtet var blekt; det svarta håret låg oordnadt krinpannan; den oro, som han så länge bemi ttalade sig nu i hans ögon, och hasägygta rock var genomskjuten af kulor; sabeln med det röda gehänget hade han ännu icke aflagt. Vid anblicken af Gummerus röjde sig en viss förlägenhet hos majoren. Ödmjukaste tjenarel bugade sig Gummerus, sursäkta mig som visar mig i denna ganska vårdslösa kostym, men jag kommer direkte från stridsplatsen, Ja ha, ja ha, sade majoren, till hälften uppresande sig. Jag hör att magistern öfvergifvit det presterliga embetet för att inträda i krigsståndet, der ni redan, som er rock bevittnar,v — fortfor han ironiskt — skördat många lagrar.a Den som lemnat den underrättelsen är