Aftonbladet – 12 maj 1855, sida 2

drifter, så sjunger minnets dufva än i dag sitt drapa på mången griftkulle, hvilken nu innesluter stoftet af flera bland dem som då, ledda af sin varma fosterlandskänsla, äfventyrade sitt lif för sin konung och sin fädernejord. XVII Vi lemnade det äkta paret på Sonröda i det ögonblick då ett stumt budskap från en länga saknad son föll i deras händer, och vilja vii korthet nämna de förhållanden som för en längre tid aflägsnat Bernhard Gyllensten från sitt föräldrahem. Major Gyllensten bosatte sig, när han gifte sig, i Finland på en vacker egendom 1 Åbo län. Den förstfödde sonen mottogs jublande af sin fader; åtta år sednare föddes en dotter. Icke flera barn förljufvade deras äktenskap. I sonens späda år visade fadern för honom en ytterlig svaghet, som hade till följd att barnet icke allenast blef egensinnigt, utan äfven stundom med missaktning bemötte sin far, hvars svaghet företedde en stark kontrast mot den stränghet som på den tiden änna röjde sig i sättet att uppfosta sina barn. Men som något högst anmärkningsvärdt må anföras, att Bernhard aldrig gjorde sig skyldig till den minsta uraktlåtenhet i umgänget med sin moder, att man aldrigsåg honom brista i vördnad mot henne; aldrig hörde man honom till henne yttra ett mindre grannlaga ord, och det oaktadt egde det förtroligaste, kärleksfullaste förhållande rum mellan moder och son. Allt som sonen tillväxte aftog faderns svaghet för honom, och ganska skarpa, stundom obilliga tillrättavisningar fick han emottaga; ofta gaf Bernhard ord igen, som voro ingalunda mildare än dem -som tillställdes honom; gå fortgick tiden tills gossen iden unge Gum