Aftonbladet – 11 maj 1855, sida 2

—— om bart minne af en döende moder, hvars förlust lockat en tår ur en krigares öga, som ej gråtit någon, sedan gifvarinnan öfvergick till en annan verld. Haf tack, goda flicka, han fattade hennes hand, jag har mycket att tacka er för... och som ett bevis på min varma tacksamhet och mina redliga afsigter i anseende till er, redligare i denna stund än de måhända varit tillförene, vid denna bekännelse sänkte han blicken, säger jag er i detta ögonblick, då vi kanske se hvarandra för sista gången ... Han gjorde ett uppehåll då han nästan ofrivilligt fästade blicken på Aurora, hvars ögon voro fulla af tårar; den ansträngning med hvilken hon sökte tillbakahålla dem blef icke: obemärkt af honom. Ja, återtog han, atill följd af den tacksamhetsskuld i hvilken jag i mer än ett afseende står hos er, säger jag, ni har varit oförsigtig ... Akta er hädanefter; tro icke hvarje manlig tunga som lärt sig konsten att smickra . . . Ni eger de svagheter som tillhöra mången skön, ung, missledd flicka; men ni eger äfven mycket godt; gediget guld gömmes i ert hjertas schakter; sök att bearbeta detsamma; och för er egen gällhet ber jag er glömma honom, som då vi sist åtskildes var nog obetänksam att yttra några ord, hvilka måhända icke varit välgörande för er; men han skall icke glömma er,, tillade ban lifligt, tryckande hennes hand till sina läppar. Gud välsigne, Gud beskydde erl! Då major Nejdhart anlände till Grisslehamn, var en underofficer af landtvärnet sänd från svenska regeringen honom till mötes; med en stolt, föraktfull blick svarade han: Den, som varit nog lycklig att besegra mig, må äfven den äran förunnas att afföra mig till bestämmelseorten, och ingen annan. Det