Det är säkert, inföll prosten, officerare från Sverge, beordrade att rensa vår ö från ryssarne.n Prostens förmodan var fullkomligt riktig: det var löjtnant K—n och gretve C—dt som i tvenne barkasser lågo inne i viken. Inom ett ögonblick var hela ön i rörelse; vid åsynen af K—ns annalkande, flydde största delen af den manliga och äfven flera af den qvinliga befo!kningen till Seglinge, en från Kumlinge vestligt belägen ö, lydande under samma pastorat. Trettiosju beväpnade ryssar lotsades af tvenne ålderstigna män bland de få som qvarstannat i Kumlinge by, på fem förselbåtar utåt sjön, i afsigt att uppnå den nordostligt belägna Brändö. Innan öfversten hunnit byn, hade ryssarne redan gått ombord. Han uppmuntrade sitt folk till tapperhet och rådighet, beredande dem på hvad som möjligtvis hända kunde. Öfverste Vuitsh var en man i sina kraftfullaste år, högväxt, af martialisk hållning; hans anletsdirag voro starkt markerade och antydde beslutsamhet, djerfhet och mod, men tillika något rent och svekfritt. Måndagsmorgonen beordrade K—n grefve C—dt att med sin barkass och tre skötbåtar bana sig väg genom det ännu icke isfria vattnet på denna sida, för att nå Emtviken och derstädes bevaka de ryssars företag som redan voro på väg till Brändö. C—dt hann dit vid middagstiden. Ryssarne voro just nu i begrepp att uppbryta till Brändö, och äfven syntes flera andra ryssar på de närgränsande öarne. Nu dånade ett kanonskott från barkassen, och fienden flydde inåt landet. Innan löjtnant K—n hann ati invänta den till Gummerus affärdade expressen, afslutade han med ryssarne ett stillestånd på åtta dagar. Men detta på egen hand oförsigtigt af