Aftonbladet – 11 maj 1855, sida 2

tenskap; till följd deraf slöto de båda makarne sig så mycket innerligare till hvarandra. Sedan den 12 April hade ryske öfversten Vuitsh med 500 man legat inqvarterad på Kumlinge; befälhafvaren bodde i prestgården, under det att så väl de öfriga officerarne som soldaterna voro inqvarterade i byn. Prosten Höckert iakttog i hänseende till sin gäst den största försigtighet; med en aktoingsfull grannlagenhet bemötte han öfversten, men undvek sorgfälligt hvart enda ord sm häntydde så väl på åländska öarnes lokalförhållanden, hvilka han naturligtvis särdeles väl kände, som på Rysslands och Sverges inbördes strider; under det att Vuitsh inom sig både beundrade och anklagade Höckert för hans försigtighet, misstänktes denne af ålänningarne för ett tvetydigt han lingssätt. Emellertid anade man ej på Kumlinge hvad som på fasta Åland under de sednare dagarne tilldragit sig. Söndagen, andra böndagen, hade prosten, i anseende till sin adjunkts frånvaro, predikat både ottesång och högmässa; rökande sin pipa lutade han sig mot börnet i sin golfa, då hans hustru ropade: Hvad är detta? Han hade slumrat, men vid nyssnämda utrop uppvaknade han hastigt i det han gick till fönstret, sägande: Jag ser tydligt tvenne stora fartyg liggande i sundet mellan Emtholm och Väderholm, vid Hjelpbron å norra sidan, ej långt från Marskils inre strand. Ett häftigt gående fram och åter hördes nu på kammaren, som var belägen öfver dem. Hör huru häftigt öfversten går der uppen, sade prostinnan, nu kommer han ner; hon lyssnade; han går ej in till oss; hon gick till fönstret, då hon anmärkte: nu tar han vägen åt byn.,