Aftonbladet – 11 maj 1855, sida 1

Hörde du det icke? snäste han henne för första gången i sitt lif. vJag säger icke om det två gånger; det är nog att säga det en, ty de här förb—de bonddj-—ne skola bevaka deras kronofogde; det kunde i helvete bli uppror för mindre; de banditerna! Han stampade med foten och fraggan stod honom kring munnen. Auroras förskräckelse kan icke med ord uttalas; aldrig hade hon sett sin far i ett dylikt tillstånd. Måtte ej mamma dö af förskräckelse, sade hon, när hon får veta detta; pappa lilla, smekande smög hon sig intill sin far, gå icke in till henne nu, förrän pappa hinner lugna sig. Lugna mig!, utbrast han, framgående till bordet, i det han slog knytnäfven i detsamma. Lugna mig; jag skall så f-n heller; nu måste jag ehuru nära qväfd af raseri, underkasta mig mitt öde... men vänta... jag skall veta taga min skada igen... och då skall bondpacket tillika med herr Aren och prestf-n få umgälla hvad de förskyllat på sin broder Josef.n Majoren? frågade med klappande hjerta Aurora. Ja majoren; jag vet icke hvar han är; det var en stor olycka att icke ryssarne blefvo öns herrar; då, mitt barn, hade ditt öde tagit en helt annan vändning., Assessorskan erhöll, som man lätt kan föreställa sig, en våldsam nervskakning; huru lifligt saknade icke nu Aurora ett qvinligt vårdande biträde! Sednare på aftonen erhöll. assessor T. order, utgifna af Gummerus, att han genom sina länsmän skulle efterspana major Nejdhart. Vid denna underrättelse sjönk Auroras mod. Om hon afvetat hvarest majoren nu uppehöll sig, hade hon hastat till honom.