Aftonbladet – 11 maj 1855, sida 1

Hennes ögon tindrade i det hon tillade: Jag ber Gud i mina morgon och aftonböner att jag icke skall bli högfärdig., Ett sorgligt leende drog sig kring Helenas mun då hennes svärmor inföll: Att de begge två varit af Gud utsedda att uträtta hvad de gjort, tror jag förvisso. Min goda fru Aren, inföll Marie Louise med ett i sina eljest så glada ögon smärtsamt uttryck, efter vi ändå måste återvända med oförrättadt ärende, är det så godt vi göra det först som sist. Misskänn mig icke, sade Helena ännu en gång fattande Marie Louises händer. Framför min vördnad för frökens föräldrar. Tacka herr majoren som täckes återkalla mig; men en inre känsla bjuder mig ovilkorligt att handla som jag gör; var framför allt sjelf tusende gånger tackad! Gud välsigne fröken! Några timmar sednare stannade tvenne lass, kommande från motsatta håll, vid ingången till grottan. Pastorskan gick ut; i den ene drängen igenkände hon prosten Wickmans tjenare, men den andre var henne obekant; den sednare medförde tvenne stolar, trenne sängställen och sängkläder till trenne bäddar samt för öfrigt korgar inneslutande födoämnen, med hvilka det andra lasset var fnllpackadt. Hastigt intransporterades sakerna i grottan, och på tillfrågan hvarifrån han var, svarade den okände drängen icke ett ord. Y Vid åsynen af sängkläderna jublade Lovisa ögt. För din och min mors skull tackar ja Gud för denna sändning, sade Helena. J fön nu ligga mjukt; jag fruktar,; tillade hon, att den ena beskickningen: är från Sonröda, Det är icke roligt, men kanske behöfver jag denna förödmjukelse.