Aftonbladet – 11 maj 1855, sida 1

Hvad sade jag fröken?v inföll fru Aren,! hon är god som guld, men envis som döden; jag var nästan säker om att hon icke skulle gifva med sig. I Nu vände sig Marie Louise till pastorskan. Frun, sade hon med en bedjande ton, vill väl ej öfvertala sin svärdotter att samtycka till uppfyllandet af mina föräldrars innerliga bön? Om jag än ville, kunde jag det icken, svarade pastorskan. Du vill väl ej komma till mig, inföll fru Arån, visst har jag trångt, men sämja ger rum? Nej, min goda vän,, svarade Helena, hjertligt tackar jag dig för din godhet att vilja hysa oss, men jag har fast beslutat att. tills vidare qvarstanna här. Min goda, vördnadsvärda moder är nog sjelfuppoftrande för att vilja dela min enslighet.n Skall pastorskan ock begrafva sig här? återtog fru Aren. Icke begrafva mig, ty jag hoppas att vår Herre ställer det så att nödvändigheten snart bjuder oss lemna vår grotta. Helena har så väl ordnat allt att vi äro skyddade för kyla. Men j hafven icke en säng att ligga uti, icke en stolAått sitta på? anmärkte fru Aren. Man ligger och sitter ganska mjukt på dessa hudar. Jag måste berätta att Aren återkom i går. . .n, sade dennes hustru. Henrik, inföllo på en gång båda fruarna Gummerus. Har rest öfver till Kumlinge, mår väl och ber Aren helsa sin mor och hustru. Min man är redan på väg till Stockholm, dit han öfverfört major Nejdhardt tillika med de ryssar som på fasta Åland blifvit tillfångatagna; du begriper icke Helena,, tillade hona Nifligt i det-hon fattade dennas hand, ohvilken ära det är att vara hustrur åt sådana män.