Aftonbladet – 9 maj 1855, sida 2

Re RRRA EDDAN tor socken, väntande på Gummerus och hans följeslagare. Så snart Gummerus med en grundlig middagsmåltid förplägat sitt manskap, begaf han nig till löjtnant K—n; tillsammans uppgjorde de planen för striden, och så långt tillgångarne det medgåfvo, försedde K—n folket med gevär och ammunition. J hafven redan, bör jag., tilltalade dem K—n, lemnat så vackra prof på eder fosterlandskänsla, edert mod och eder trohet mot er konung, att jag med de bästa förhoppingar motser utgången af eder strid och jag är förvissad att j skolen sluta såsom j börjat. Jar, instämde Gummerus, ingen fruktan; döden är ingen död för en rättsinnig kristen, det hafver jag sagt eder så många gånger; det är just i farans stund som vi skola på oss sjelfva tillämpa hvarje helsosamt ord vi under den lugna dagen hört. Ja, Gud med oss! För konung och fädernesland! XV. När Helena hunnit ordna sina tankar fattade hon det oåterkalleliga beslut att genast hörsamma den lika obsrmhertiga som orättvisa befallningen. Att genom böner dagtinga, antingen sjelf eller genom andra, med den man som utfärdat densamma, var oförenligt med hennez, ehuru milda, dock mer än vanligt fasta och sjelfständiga karakter. 1 djupet af hennes hjerta veta vi att hon ogiljade sin mans handlingssätt, och den öfvertygelse, att de åtgärder han tagit stått i strid med hans presterliga kall, var för hennes rena sinne en smärta, som på hennes sorgers vågskål tyngde mest. Icke länge sedan sågo vi henne undfly sin boning för att i en annan söka skydd undan sina egna plågsamma tankar, och nu skydde hon allt menskligt umgänge; ett oemotståndligt begär fann hon att gömma