Aftonbladet – 9 maj 1855, sida 2

ker den detta hit och dit, detta mensklighetens gående och kommande, och vidare och på samma gång drifver den henne alltjemt framåt, på ett eller annat sätt, och ofta genom medel, som tvertom synas egnade att låta henne skrida tillbaka, ty så oemotståndlig är framåtskridandets lag! Den förstnämnda af dessa rörelser är rent mensklig, hvilket man rätt väl märker på dess lätta, obeständiga och dåraktiga skick, men den andra har al!ltid genom sin beständighet, sitt oafbrutna fortskridande synts mig så att säga förråda närvaron sf Guds finger, som dervid till sina redskap begagnat menniskor, hvilka tyckas hafva varit på förhand bestämda att göra hvad de göra, till den grad komma deras handlingar i rättan tid och lämpa sig efter omständigheternas kraf. Den förste kejsaren trodde fullt och fas: att han utförde ett Försynens uppdrag. Hans brorson tror sig ha ärft detta uppdrag. Alla hans handlingar ha hittills vittnat att denna tro hos honom varit rådande, men han har aldrig så bestämdt och kraftigt uttalat densamma som uti sitt tal till senaten. Man säger: detta är att tro på fatalism. Nej, det är att tro på nödvändiga undantag från den för den menskliga friheten fastställda regeln. Det gif-es många, som, utan att göra sig reda derför, i grunden tro på dessa undantag. Om denna punkt vore mycket att säga, märkliga iakttagelser att göra; men edra läsare finna troligen det redan sagda mer än nog. Från Sebastopol ha vi icke erfarit någonting som ni icke redan känner. Den aftagande häftigheten i vår eld har här af många ansetts härröra af brist på ammunition, medan andra finna orsaken dertill uti nödvändiga ingeniöroperationer, som hålla på attutföras. För dagen hysa vi de bästa förhoppningar. Canrobert säges ha inrapporterat att han snart skall vara herre öfver platsen. Detta skall vara orsaken hvarför kejsaren inställt sin resa. Man säger äfven: Konferenserna sjunga på sista versen; Österrike är redo att gå i ft; Preussen beslutar sig att medverka. Ske alltså! 4. H. P. S. Just som jag står i begrepp att afsända mitt bref mottager jag från en gammal f. d. poliskarl, som på sin tid ansågs vara en god stöfvare, en skrifvelse hvari han berättar mig, att mördaren bestämdt är en maz2inisk utskickad. Han utvecklar vidlyftigt sin åsigt, men som posttimman nalkas, har jag icke tid att nu taga del af hans resonnement, hvars hufvudeumma emellertid synes vara den jag nyss antydt.