Aftonbladet – 9 maj 1855, sida 2

Utrikes Korrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 30 April. De tvenne pistolskott som i förgår aflossades mot kejsaren utgöra naturligtvis det sorgliga ämnet för dagens samtal och betraktelser. De franska tidningarne bringa er detaljerna om denna tilldragelse. I afseende å dessa af tidningarne meddelade detaljer vill jag endast tillägga, att, för så vidt jag varit i tillfälle erfara, äro de med sanningen öfverensstämmande. Paris har på alla punkter bibehållit sitt vanliga lu n, och ingen ekulle vid åsyaen af staden kunna förmoda att en stor fara hotat des trygghet. Se här emellertid, utöfver hvad tidningarne meddelst, någr. detaljer, som af ryktet kringföras. Vid det kejsaren kastade en blick af djupt och lugnt förakt på mördaren, säges han tillika ha yttrat: Släpp honom, det är en galning,. Då mordförsöket skedde hade mördaren blott tre dagar uppehållit sig i Paris, dit ban ankommit från London. Vid den undersökning, som med honom tortgick ända till kl. 2 på morgonen, iakttog han en djup tystnad angående sig sjelf och sina medbrottslingar, 0 2 han har några sådana. Man frågar sig om mordförsöket stod i samband med något uppgjordt förslag till resning. De, som hysa en sådan mening, anföra till stöd derför, att på det ställe, der brottet begicks, fanns vid tillfället en folkskockning af misstänkt utseende, och hvilken genast skingrade sig. Det är emellertid kändt, huruledes efter dylika händelser folk alltid finnes som sett eller som känner andr: som sett en hel hop saker som finnas till blott i inbillningen. Verkliga förhållandet är, att ingen ännu vet någonting, och att ingen kan veta någonting, isynnerhet rörande undersökningen, enär det är undersökningsdomrarnes strängaste och heligaste pligt att under dylika omständigheter iakttaga den fullkomligaste tystlåtenhet, och den minsta obetänksamma utlåtelse skulle kunna blottställa rättvisan att förlora sanningens spår. Om någon Suetonius kommer att skildra kejsar Napoleon III:s lefnad, skall han säkert icke uraktlåta att med anledning af det afskyvärda dåd, som denne furste i dessa dagar undgått, påminna om en anekdot, hvilken redan för längesedan berättades mig. Långt före 1845 hade någon engelsk Pythia eller spåman (jag minnes icke nu hvad kön denna ersonage tillhörde) förutsagt prins Louis att an skulle blifva ett stort folks öfverhufvud, men att han hade att frukta en kula. Till bekräftelse på anekdotens sanningsenlighet tillade min sagesman, att då en engelsman, som varit vittne till förutsägelsen, kom till Paris sedan prinsen blifvit kejsare, skulle denne ha yttrat till honom: Nåväl! profetians första del har gått i fullbordan; jag afvaktar den vandra delen. Om denna lilla historia är sann, måste man medgifva, att Napoleon III bär den ledsamma sidan af förutsägelsen med samma fasthet som den goda. Men alltsedan den ryktbara mll Lenormand spådde mig sjelf att jag skulle blifva en af mitt tidehvarfs ryktbaraste krigare,har jag för min del, såsom ni vet, något skäl att icke tro på spåmän, och den engelska spådomen har alldeles ingen andel uti de farhågor jag kan hysa för framtiden. Uti sitt svar till senaten har kejsaren karakteriserat sig sjelf: Jag hyser ingen farhåga för mordförsö. Det gifves existenser, som äro verktyg för Försynens beslut. Så länge jag icke uppfyllt min bestämmelse, lö per jag ingen fara,. För min del tror jace att han är djupt öfvertygad om hvad han der sagt, och måhända har han rätt. Det är möjligt att jag ser dubbelt, men det har alltid synts mig såsom uppenbarade sig i historien två särskilda rörelser, den ena oregelbunden, oordnad, helt och hållet godtycklig, förande menskligheten än hit, än dit; — den andra oändligt mycket mer regelbunden, mer ordnad och verkande tvenne ting: först inskrän