Aftonbladet – 9 maj 1855, sida 2

henne; ovilkorligt höjde hon skyddande handen öfver barnets hvilobädd. Skyndsamt närmade sig såkepnaden henne. Blif ej rädd, mitt barn, det är jag, din mor. Nu igenkände hon sin svärmors röst. Har min mor,, utbrast Helena nästan förskräckt, gått från Finström ensam hit, midt i natten? Ja, det-har jag.s Ack, min mor, denna boning är icke för någon annan än för den olyckliga Helena; det är farligt, det är vådligt att. vid edra år vandra ensam så lång väg midt i den mörka natten. t Hvilka faror tror du icke-att en moder trotsar för sitt barn ?s aMen jag är icke ert... barn,, hviskade Helena. Jäv, svarade gumnian med en underlig vibrering i rösten, det kan väl vara atticke du sjelf anser dig vara mitt barn... men 2 som jag sade dig i söndags, betraktar mig som din ..: mor. Helena, rörd, svarade ej straxt; slutligen frå gade hon: Eg Hvem sade mamma att jag var här?: Major Nejdhardt, som var kos dig i förmiddags : . . jag säger förmiddags, ty ännu är väl icke dagen slut? T Major Nejdhardt. .., GERDA höti, bvar det han? O, då tackar jag Gud, tillade hondifligt, hopknäppande sina händer, att det förunnades mig att stilla dens hunger som förföljes af min manl ; Hvem har börjat förföljelserna? frågade långsamt pastorskan; du irrar dig min dotter, tillade gumman, om du tror att Hefirik på något sätt förnedrar sig, hvarken inför Gud eller menniskor, genom hvad han nu föres tager sig.e i elena skakade sorgligt hufvudet.