Aftonbladet – 9 maj 1855, sida 2

skulle det tillgå? -Huru skulle-hon kunna få del af hans återkomst? Någon gång fruktade hon att hon tagit ett till följd af stundens förtviflan förhastadt steg. Föråtta dagar egde hon lifsktmedel; men sedan... Att lefva af sndras godhet var alltför tungt för hennes högsinnade själ, och att tigga dem om sina smulor var ännu tyngre. Det föreföll henne sjelf som om en molnsky omtöcknat hennes själ, men tillika som om molnen efterhand skingrade sig och som om det nu började klarna inom henne. j Har jag felat, tänkte hon, har jag miss tagit mig, så går jag till dig, o min Fader, med min bön om förlåtelse och säger: handla icke med mig efter min förtjenst, men efter din barmhertighet! Öfverraskad af det besök hon emottog, ville hön dock icke meddela sig till:den okände; hon anade att det var någon af de främlingar som ofredade ön. Utan att söka efterforska hans namn såg hon att han åtminstode för ögonblicket var en lidande varelse, och det var henne nog; hon delade af godt hjerta med honom sitt tarfliga bröd och sin vattenbägare. Det led nu mot den andra natten hon tillbringade i denna underjordiska boning; med en kudde under hufvudet lade hon sig på skinnfällen bredvid den lilla korgsängen. Ldvisa sof djupt och godt, hennes lilla Johanha äfvenså, men icke Helena; en nattlampa brann å golfvet vid hennes sida. Hon tyckte sig höra ett bland dessa berg ovanligt ljud, hvilket liknade stegen af en gående; hon föreställde sig att det endast var ett verk af hennes inbillhing, då hon tydligt hörde huru någon inträdde genom hvalfvet till grottan; nu spratt hon höftigt till och vände sig mot ingången; en svart qvinnofigur med något hvitt kastadt öfver hufvudet stod framför