Aftonbladet – 9 maj 1855, sida 2

sig sjelf och sitt barn i en vrå, der ingen kunde nå henne. Så motsägande är menniskohjertat. . Det vänliga deltagande man visade henne var henne en börda; det första intryck hon af sin svärmors ankomst emottog var ljuft, men hennes ständigt vakande samvete gaf henne det intyg, att hon ej alltid i sitt hjerta varit mot den vördnadsvärda gamla så som hon bort. Efter den första sinnesrörelsen föreföll .det henne som om gumman velat samla glödande kol på hennes hufvud. Hos ingen ville hon låna hus, af ingen ville hon begära hjelp; tills hennes man återkom ville bon reda sig på egen haud; en fix id hade genom Gyllenstens bref inpräglat sig i hennes hufvud, nemligen den att Gummerus verkligen genom sitt förfarande äfventyrade att förlora sitt embete, och skam och nesa var det perspektiv som framtiden; i dessa ögonblick visade henne. Genom några ord lyckades det henne att aflägsna fru Aren och sin svärmor. Så snart de gått utförde bon det hastigt fattade beslut, hvilket hon ansåg vara en ingifvelse af Gud. Hon erinrade sig att i de nordliga bergen fanns en af naturen underbart danad grotta, kallad )Djupviks kyrka,, och under förmiddagens lopp verkställde hon flyttningen till densamma. Som Gummerus arrenderat jordbruket på Brantsböle, hade han både dräng och hästar; medan folket var i kyrkan, lät hon på enflackvagn bortföra sina oundgängligaste förnödenheter, och med tillbjelp af sin dräng och Lovisa beklädde hon, egentligen för att skydda barnet för en fuktig luft, golf och väggar med skinnfällar. Under det dygn hon redan tillbringat i denna sällsamma tillflyktsort hade många betraktelser inställt sig hos henne; hon insåg att om hennes make någonsin — om hvilket hon stundom misströstade — återkom, borde hon tillkännagifva sig för honom; men hytu