Aftonbladet – 9 maj 1855, sida 1

för hemmansräntornas utgörande) varit en ej blott oskyldig utan ock af pligt föreskrifven handling, och att, således en för densamma ådömd ansvarspåföljd skulle inneburit ett obestrafande af jullgjord pligt.n Denna afhandlitg är, såsom åtskilligt annat hvad hr S. L. Theorell författar, ett slags mästerstycke i sofistik. Upplösningen och vederläggningen torde likväl numera föga intressera en större publik, sedan saken är slut, och på det vid riksdagen i skatteförenklingsfrågan af Rikets Ständer fattade och af Konungen godkända beslut torde utöfvat sin behöriga politiska verkan. Således ämna vi ej beller nu dermed besvära våra läsare. Vi anteckna endast såsom en egenhet, att justitieombudsmannen ansett det tillhöra sitt embetes rätt och pligt, att i egenskap af ett Rix kets Ständers ombud, uti en till Rikets Ständer sjelfva ställd skrift, bittert klandra så väl de beslut bans principaler, genom sitt konstitutionsutskott, fattat, som riksrättens dom uti det af principalerna anbefallda åtalet, emedan ogillandet af detta icke varit så fullständigt som ombudet önskat och sökt bereda genom det i strid med principalernas föreskrift utförda åtalet ! Om vi likväl subtrahera denna egenhet och detta i vår tanke öfverskridande af gränsen, vi hade så när sagt, af det anständiga hos ett Rikets Ständers ombud, så vilja vi icke bestrida att, hvad beträffar kritiken af motiverna till riksrättens dom, hr S. L. Theorell har ganska rätt uti förkastandet af den åsigt som blifvit af riksrätten framställd, nemligen att Konungens rådgifvare icke skulle vara underkastade åtal inför riksrätt för andra öfverträdelser än dem, hvilka bestämdt uppräknas i ansvarighetslagen. I detta hänseende utreder han på ett slående sätt, huruledes en sådan grundsats skulle leda till den följd, att Konungens rådgifvare icke skulle vara underkastade åtal, t. ex. för brott mot 87 regeringsformen, eller om de tillstyrkte Konurgen t. ex. att utan Rikets Ständers samtycke utfärda nya civiloch kriminallagar, att låta statens medel annorlunda användas än hvad af Ständerna faststäldt blifvit (65 regeringeformen); att till civila eller domareembeten nämna andra än dem som voro af den rena evangeliska läran (28 S regeringsformen); att bortgifva tjenster utan förslag (31 S regeringsformen); att utan dom och ransakning afsätta vissa embetsmän (36 regeringsformen) o. 8. v. Vi rekommendera således den del af embetsberättelsen som afhandlar detta ämne, pag. 12, 13 och 14, till genomläsning och begrundande. Hr justitieombudsmannen öfvergår derefter till ett föravar för sitt förfarande såsom åklagare i riksrättsmålet, och sin rätt i detta hänseende att ställa sin individuella uppfattning af Konungens rådgifvares handlingssätt och dettas förhållande till grundlagen öfver Rikets Ständers egen derom uttalade mening. Utan att här inlåta oss i en klyftig undersökning, hvilken myndighet, konstitutionsutskottet eller justitieombudsmannen, i sjelfva saken haft rätt, måste vi likväl, i trots af det anspråksfulla försvaret, vidblifva vår förut under riksdagen yttrade tanke, att justitieombudsmannen varit både juridiskt och moraliskt förpligtad att antingen utföra det honom anförtrodda ombudsmannaskap i den anda och mening konstitutionsutskottet detsamma beslutat, eller ock afsäga sig ett sådant ombudsmannaskap, d. v. 8. nedlägga sitt embete; ty att ett ombud skulle, vare sig enligt yttre eller inre lag, vara berättigadt att handla i strid mot principalens föreskrift och intresse, kunna vi icke fatta, ännu mindre kunna vi beqväma oss till att loforda ett sådant handlingssätt hos en person som har ett så dyrbart förtroende som Rikets Ständers justitieombudsman. Mer än något annat enskildt ombud har åan den moraliska pligten att, om honom uppdrages utförandet af en talan den han anser rättsvidrig, afsäga sig ett sådant uppdrag; i och hvarmed han naturligtvis också måste nedlägga sitt embete. Hr justitieombudsmannen har icke heller kunnat helt och hållet förbigå detta sednare anspråk. Sedan han i starka färger tecknat hvilken ömklig rolesden embetsman spelar, som af blind lydnad ej blott förnekar, men öppet trottsar sitt bättre vetande, och ljupger på sig en mening som förnärmar rättvisan och sakfäller för ostraffliga handlingar — just en rätt vacker rubrik på ett af Rixets Ständer till sin justitieombudsman hänvisadt åtal — yttrar han nemligen: hade saken kunnat förfalla derigenom, att jag nedlagt mitt embete och såmedelst undandragit mig att utföra den; onekligen hade jag då varit skyldig nedlägga embetet, heldre än att utföra en orättvis talan, hvars afstyrande af mig berodde. Säkert frågar läsaren: nå väl hvarför nedlade icke hr Theorell sitt embete, då naturligtvis justitieombudsmannens sup pleant, hr revisionssekreteraren L. Almqvist, inträdt, eller, om äfven han emot all förmodan funnit åtalets utförande lika motbjudande, en ny justitieombudsoian fått af principalerna Jas Härpå svarar hr Theorell, att ett sådant nedläggande af embetet hade varit en sonödig uppoffring, emedan det lika mycket ålegat en efterträdare som honom, att resignera, ifall han icke funnit sig kunna gilla konstitutionsutskottets remiss, och följden hade kunnat vara att denna remiss dock alodrig blifvit efterkommen, utan endast justitiesombudsmans-embetet fått stå ledigt. Det var följaktligen dels af ömhet att sax ken icke skulle förfalla (och åtalet såledceg undgå att ogillas?), dels af farhåga att, i brist af män som ville åtaga sig en så norättvis talan som Ständerna befallt, justitieombudsmansembetet skulle få stå ledigt, — som hr Theorell höll till godo att behålla sitt indrägtiga embete. Således tager hr Theorell för afgjordt att icke någon blifvande justitieombudsman skulle kunna tänka olika med