alrigera denna Ior Ssyltlcinhal, Som ua OVarKE voro för den egentliga oppositionen bekanta eller af denna skulle hafva blifvit omfattade, i fall de af densamma varit kända. Dessa för det verkligen sjelfständiga partiet inom ådeln främmande elementer bestodo, såsom författaren lätt torde erinra sig, af en mänzd personer af olika tungomål. Åtskilliga hade innehaft höga embeten men på höfligt sätt fått consilium abeundi derifrån af Carl Johan; andra innehade ännu hofcharger; och allesamman, under benämningen framtidsmänn, ansågos ändtligen på den tiden ståi mera eller mindre nära förbindelser med det unga hofvet. Endast genom den tillfälliga föreningen med gistnämde disparata beståndsdelar blef oppositionen så stark att den förmådde orgamsera utskotten, dock mindre efter sitt sinne än efter sina nya allierades; ty att det var dessa, som egentligen utskiftade utskottsplatserna, vill synas af statsutskottets sammansättning, hvarest, för sedermera synligblefna orsaker skull, de tilldelade åt sig sjelfve de flesta platserna, men relegerade kärnan af den gamla oppositionens medlemmar till konstitutionsutskottet, för att der roa sig med uppgörandet af förslag till representationsoch andra grundlagsförändringar o. d., hvarmed tiden kunde mer eller mindre angenämt fördrifvas. Insändaren anser det följaktligen be1 stämdt vara en irring, då författaren antager, det sjelfständiga partiet på riddarhuset ef ända till och med 1840 års riksdag varit 8l starkt, att det derstädes kunde vinna voterit : gar och då och då utgöra majoritet. Efter insändarens på fullt faktiska grunde; stödda öfvertygelse, måste 1823 års riksda räknas för den sista, då oppositionen blan adeln befann sig i den ställningen att kunna hafva majoritet och vinna voteringar. Detta, inträffade vid det riksmötet icke sällan, och till och med vid tillfällen då regeringsinflytandet gjorde allt möjligt för att bestrida densamma segern, men tappade; såsom t. ex. vid tillsättningen af ledamöterna i 1827 års revisivn, hvilken gjorde så stort uppseende. Vid 1829 och 1834 årens riksdagar hade riddarhusoppositionen icke denna lycka att kunna vinna voteringar, derest icke vid något enstaka tillfälle regeringen af underlåtenhet hade försummat att taga nödiga mått och steg, hvilket dock väl sällan eller aldrig inträffade i någon fråga hvars utgång verkligen intresserade henne. Det är således, för att iakttaga sträng historisk sanning, rätteligen ifrån nämde riksdagar som den sjelfständiga adelns fullkomliga kufvande mäste dateras; — dock blott för så till vida att ifrån den tidpunkten densamma alltid befunnit sig i en agjord minoritet, när den vid riksmötet infunnit sig, hvarmed den likväl de sednaste riksdagarne alldeles upphört. För att icke vara orättvis emot Carl Johans minne — en böjelse hvarifrån förf. säkerligen är lika fri som insändaren — bör ock billigt anmärkas, att detta system, att formligen kufva adeln och på riddarhuset genom hvarjehanda medel organisera en ständig, pålitlig majoritet, icke egentligen får tillskrifvas Carl Johan sjelf, såsom författaren likväl tyckes göra, likasom ock att, det icke allenast var uti direkt bestickninog som systemet bestod, för hvilken korruption författaren förnämligast tager framlidne excellenserna Wetterstedt och Brshe för hufvudet såsom organer. Vid riksmötet 1829 hade Carl Johan lemnåt ärendenas skötsel och bedrifvande hufvudsakligen till framlidne statsrådet Nordin, som i ordets egentliga bemärkelse var riksdagens spiritus rector i samtliga stånden och dermed fortfor till närmare slutet af riksmötet, då Carl Johan tyckte honom blifva både för mäktig och egenmäktig, och derför fråntog honom styrelsen af riksdagsmaschineriet, och dels anförtrodde denna åt grefve Brahe, dels behöll den i egna händer. Att friherre Nordin såsom tiksdagsmaschinist icke heller försmådde att begagna direkt korruption, när så ansågs behöfligt, må gerna medgifvas, och derom vittna till öfverflöd, att, om insändaren ej minnes orätt, icke mindre än sex domsagor bortlofvades och riktigt gåfvos åt borgmästare för inlagda förtjenster under riksdagen. Huru det tillgick i bondeståndet är tillräckligt bekant genom den beryktade voteringen rörande indragningsmakten, aftonen före hvilken friherrn såsom öfverståthållare bade så tillställt att en mängd af hufvudstadens lägre polistjenstemän höllo kalag hvar och en för ett mindre antal bönder, på det att saken ej skulle väcka uppseende, utom det, ) att en viss lagman vid 1829 års riksdag likasom de nästföregående och den följande hade fortfarande befattning att, under titeln af ståndets vice sekreterare, ständigt valla och traktera bönderna, på hvilka trakteringar han slutligen alldeles undergräfde sin helsa, så att han få år derefter afled. Men den politiskt och ekonomiskt sjelf-, ständiga delen af adeln, som då ännu icke ansåg sig tillständigt att i massa desertera ifrån riddarhuset och ej heller att infinna sig i hufvudstaden blott några få veckor vid riksdagarnes början för att få med sina fruntimmer bevista hoffesterna — denna del af adeln var: inonu för talrik och de flesta deribland äfven : alltför grannlaga, för att emot dem nyss-: nämda bestickningssystem skulle med åsyftad verkan kunna användas. För att kufva wceln och organisera en stadig, öfvervägande majoritet, voro andra medel erforderliga. Och Jen något tvetydiga äran att hafva uppfunnit och satt dessa i utöfning, tillhör friherre Norling förslagna hufvud och får icke skrifvas på Carl Johans räkning, som tyvärr har ändå tillräckligt debetposter dem förutan. Dessa medel voro: voteringssystemet för uniformen, samt ippbådningssystemet i massa till voteringarne. Tvångspligten att votera för uniformenn, d. v. 8. efter regeringens önskan, så kärt det vore för en tjensteman att kunna vinna någön hefordran, inskärptes ej blott muntligen utan ifven, just med de nu nyttjade föga passande uttrycken uti friberre Nordins egen tidning, tarm an låna 4id war alldalagc aAhavnanda af nh j