Också en blick på svenska adelns fordna och nuvarande ställning och betydelse. Neste Under ofvanstående rubrik har en längre afhandling, hvilken på ett högst fördelaktigt sätt vitsordar författarens sanningskärlek och sakkännedom : samt frihet från ståndsfördomar och ståndsanspråk, stått att läsa i Östgötha Correspondenten, af hvilken afhandling jemväl Aftonbladet meddelat sina läsare utförliga utdrag, hufvudsakligen omfattande den sednare tiden, eller adelns ställning på riksdagarne under konungarne Carl Johans och Oscars regeringsår. Med ledsnad har likväl insändaren märkt att just i afseende på adelns ställning under det nyssnämda, för oss. vigtigaste tidskiftet, den aktningsvärda författaren ofrivilligt låtit falla sig åtskilliga, ej oväsentliga misstag till last, — sannolikt härrörande deraf, att han, som under några föregående riksdagar hade tagit en verksam del i riddarhusets förhandlingar, men icke bevistade 1854 års riksdag och blott en kort tid 1851 års riksmöte, samt under en följd af år ganska litet uppehållit sig i hufvudstaden, följaktligen icke varit i tillfälle att med egna ögon uppmärksamma tilldragelserna, sjelf intränga i deras sammanhang, och med sin skarpa blick urskilja de verkande krafterna samt genomskåda de mer och mindre dolda anläggningar, hvilka, planmässigt fullföljda, ledt till det bedröfliga resultat som nu för alla är synligt, eller ridderskapet och adelus fullkomliga tillintetgörelse såsom sjelfständig, gagnande lem af nationalrepresentationen: — ett resultat, gom insändaren, hvilken varit i tillfälle att sjelf se och erfara adelns nyttiga och hedrande! verksamhet under de första riksdagarne efter det fria samhällsskickets återinförande, ej mindre lifligt beklagar än författaren, ja måhärda än mera, emedan insändaren möjligtvis nogare och fullständigare än författaren förvärfvat, insigt och öfvertygelse derom, att den lucka i representationen och den förJust för det allmänna som uppstått genom saknaden vid riksdagarne af sjelfständiga, frisinnade adelns representanter ingalunda blifvit hitintills ersatt, och troligen icke heller kan ersättas, genom den ökade politiska betydelse och vigt borgareoch bondestånden dymedelst vunnit. I allmänhet är för ett fritt folk ingen kunskap ängelägnare än kännedomen om dess egen historia och framför allt den närmast förflutna tidens. Knappast nog torde likväl någon nation om denna del af sin historia vara okunnigare än den svenska; och insändaren tror sig icke begå någon orättvisa, då han ytträr att mängden af riksdagsmän häruti ej å något sätt utmärka sig till sin fördel framför den stora massan. Den oundvikliga följden häraf är ovisa beslut vid riksdagarne och förnyelse rätt ofta af förut begångna misstag, som lätt kunnat undvikas, derest man hade haft öfversigt af hvad vid föregående riksmöten blifvit gjordt och beslutadt. Den aktningsvärde författaren i Östgötha Correspondenten, har företagit sig att belysa den närmast förflutna perioden af vår historia, i hvad den rörer adelns ställning, och han förtjenar derför tack. Insändaren, och troligen många med honom, beklaga blott att författaren varit för kort. Men ju större okunnigheten är om denna för oss i praktiskt hänseende vigtigaste delen af våra häfder, ju mera missledande och ju farligare blifva då ock offentligen framställda erinrimgar, om de lemnas oberiktigade, helst när de komma från en man med ett välförtjent anseende i det allmärna. Insändaren, som nu i fyratio år varit i tillfälle att med uppmärksamhet följa händelserna under hvarje riksdag och ej heller lemnat tillfället dertill obegagnadt, och som dessutom befunnit sig i den ställning att han kunnat, och ofta på temligen nära håll, betrakta och studera de vid och -emellan riksdagarne verkande personerna, har derför känt sig uppfordrad att göra några beriktigande eriuringar vid författarens omdömen och uppgifter. Insändaren skall härvid förfara sam