Aftonbladet – 7 maj 1855, sida 3

är stor oro. Brefvet är från löjtnant K—n, officer vid svenska flottan; redan den 6 Maj hör jag att han med en liten svensk rekognosceringseskader inträffat vid ön. Efter hvad han säger, är den temligen väl beväpnad. Han begär understöd från fasta Åland till öns befriande, och det är ej tu tal om hvad man bör göra.n Han såg på Jan Janson. Nej det är det icken, svarade den unge mannen, och köra vi ej ryssarne från de ans dra öarne, så hafva vi ej mycken nytta af hvad vi i dessa dagar gjort. Otvifvelaktigt komma då Kumlingeryssar öfver till oss, och den sista villan blir värre än den första.n Först måste någon eller några af er genast begifva sig öfver till fasta Åland och på min befallning sända budkaflar till alla socknar med uppmaning till allmogen att från hvarje gård sända en man, hvilken häller sig färdig att i afton fara öfver till Kumlinge. Jag skall tillika med herrn här,, sade han, visande på Bernhard, i dag rekognoscera farvattnen hvilka vi skola öfverfara, och innan aftonen är jag i Bomarsund. Innan solnedgången mötte Gummerus sjelf vid. Bomarsund sin tre hundra man starka arm. Han mönstrade genast densamma, och just som han stod i begrepp att afgå med sin lilla kår kom en Finströmskarl emot honomz Jag skall helsa från magistern. Tack skall du ha; vet du huru der står till.n Det är illa det... frun och barnet äro försvunna, ingen menniska finns på Brantsböle. Blek som ett lik, utropade Gummerus: Hvad säger du? Det som är sannt. Hans första känsla var att lemna folket och genast hasta till sitt hem.