Aftonbladet – 7 maj 1855, sida 2

Kan Guds ord verkligen vara spis ? frå-! gade han. Jag ber att det så må varan, svarade qvinnan. Men jag behöfver lekamlig spiso, återtog han, jag har fastat länge; huru länge vet jag icke, ty jag har förlorat mitt ur. På sidan om henne stod ett bord på hvillåg en liten bok och ett mindre silfverur. Hon såg på det sednare. Klockan är 12, svarade hon. Då är det halftannat dygn sedan jag förtärde det ringaste. Min tunga låder fast vid min gom; af barmhertighet gif mig en dryck vatten. pLovisa, gif herren en bägare vatten.n Ur ett kopparkärl hällde Lovisa vatten i en tennbägare hvilken hon ställde på en tallrik af samma metall. Han tömde den i ett enda drag med en vällust som om det varit nektar. Är herren mycket hungrigs, återtog Helena, ty det var hon, så går det kanske an att äta ep smörgås tills vi hinna göra upp eld, då jag bjuder på äggröra och stekt fläsk, om ni kan äta så tarflig mat; något annat har jag icke.s Det är kalas för den som. håller på att förgås af hunger,, svarade Nejdhart. Helena betraktade honom med förvåning. Ni är icke ålänning, sade hon, det hör jag på rösten. Nej, det är jag ioke.n Ni är väl ej . . . Det sista ordet bortdog. Den ryske majoren, ärnar hon kanske fråga, tänkte han. Båda, kännande för hvarandra en viss fruktan, bibehöllo en ihärdig tystnad. Han hade kastat sig I marken, ty det sällsamma rummet erbjöd ingen annan plats,