Aftonbladet – 7 maj 1855, sida 2

med undantag. af den pall på hvilken Helena satt. Oron inom honom tillät. honom icke att tio minuter bibehålla sammaiställning. Nu steg han upp, sägande, i det han fäste ögonen på barnet som ännu sof: Men hvilka öden ha kunnat förvisa er till denna underjordiska boning? Har ni bott här länge? tillade han. Sedan i gåro, svarade hon. Med de mest intresserade blickar betraktade han henne, Nu gör jag samma anmärkning som ni sjelf gjorde i anseende till mig. Ni är ioke åländska, brytningen är mera finsk ? Jag är född i Finland, svarade hon. Han öppnade nu den lilla bok som låg på hennes bord. Det var Sturms bönbok. Ögonen fölla på det namn som der stod skrifvit. Maria Helena Gummerusl utbrast han, ni är prestmannen Gummeri hustru ?s Ja, det är jag; vet ni något om honom för närvarande ? I förgår afton hörde jag att han ämnade ig åt Ålands östra kuster . . . åt Bomarsundssidan till. Är det hans grymma omensklighet som förvisat er med. ert barn i denna håla? Han är icke grym, han är icke omenskligo, svarade hon lifligt, bhan vet ej att jag är här. .. och ingen bör veta att jag är här... bör ni, ingen bör veta det. Han dröjde i Helenas sjelfvalda boning tills Lovisa tillagat middagen, Jag vill ej-besvära er längre med min närvaro,, sade han och tog afsked. Tack för den gästfrihet ni bevisat mig.v Han lemnade grottan och gick utan att taga någon bestämd riktning, tills han slutligen, ef