Aftonbladet – 5 maj 1855, sida 3

riktningar af skogen utan att ega ett bestämdt mål; han var icke ensam i lifvet, han egde anhöriga och vänner, och nu, genom land och haf skild från allt hvad kärt och dyrbart ban egde, vandrade han fram och åter i Ålands skogar, förtärd af trötthet, hunger och törst. Förgäfves sökte han efter en bäck eller en rännil för att genom några vattendroppar kunna svalka sina torra försmäktande läppar. Stundom sjönk han ned under ett träd, hvarvid han mot det blå himlahvalfvet höjde sin blick för att i betraktandet af molnens oregelbundna gång finna ett slags förströelse. Hans fantasi tyckte sig i dem upptäcka stora stridande krigshärar, qvinnofigurer och äfven hennes bild som ofrivilligt gästade hans tankar. Han hörde från både söder och norr egna klangfulla ljud; hvarifrån de kommo kunde han ej på länge fatta; slutligen spratt han till, liksom om ett ljus plötsligt uppgått för honom. Det är kyrkklockors, utropade han för sig sjelf, det är söndag; o, detta ljud är ändå ett: afbrott. i min djupa hemska enslighet. Längtande efter ombyte äfven i minsta möj liga skala, flyttade han sig från det ena trädet till det andra. Här bland granarne stod en ensam lummig hängbjörk, hvars späda grön ska gjorde godt i hans ögon; han kastade sig ned under trädet och somnade; när han vaknade öppnade han rocken för att upptaga sin klocka; han egde den icke. Mitt ur som jag fått af min aflidna moder... det enda minne jag af henne egde... förmodligen har jag tappat det under vandringen i dessa skogarl! Det var en bitter stund i Nejdharts lit, som troligen aldrig utplånades ur hans minne. Han söndertryckte en tår i sitt öga; nu blygdes han icke för denna tår, ty ingen såg den. ... Hjelten var i denna minut svag som ett barn. Törsten och hungern blefvo allt outhärdligare, slutligen började han rycka björklöfs ven af trädet och ifrigt äta dem; det smakar rätt bra, sade han, (Forts.)