Aftonbladet – 5 maj 1855, sida 2

är han ej nog olycklig ändå... Och det säger jag er, rösten var qväfd af tårar, star j Elin ifrån honom... blir han aldrig folk mer... Det sköter jag ej om.w Nu störtade Jan in i stugan; der stod den stränge mannen, kyrkovärden Nils Nilson, en af de få bönder på Åland som voro emot resningen. . Han är död, sade Jan med ihålig röst. Jag har hört hvart ord j sagt, fader Nils; domen är utsagd både af er och min mor... Ni har tagit från mig Elin. Med mig är det förbi för detta lifvet, och kanske sedan med. Farväl med er, mor., Han tog sin mors hand, som han kyste. Hvart går du, Jan? O, gå icke min gosseln Hon sprang efter honom. Han nickade åt henne. Jag kommer igen,, sade han; gå in j. Han tog vägen om den gård som tillhörde kyrkvärden Nils Nilson; klockan var redan 9 på aftonen, men ännu kunde man fullkomligt urskilja alla föremål, Han såg någon stå i dörren; hän gick närmare, det var Elin. Elin Nilsdotter var en af de vackraste, förmögnaste, arbetsammaste och dygdigaste flickor i Jomala socken. Hon hade haft många anbud, men hennes hjerta hade sedan barndomen tillhört hennes syskonbarn Jan Janson. Jans far och Elins mor voro syskon; den sednare hade på sin dödssäng bedt sin man gifva deras dotter åt hennes brorson. Nils Nilson afgaf det löfte hans döende hustru affordrade honom. De blefvo förlofvade, och var det beslutadt att det pingstdagen skulle lysa första gången för dem; men Jans deltagande i resningen förbittrade Nils Nilson emot honom, och då den händelse vid Öfvernäs, som vi redan omnämt, blef kunnig, sade han Elin, att så vida mannen som träffats af Jans skott dog, återtog han det löfte han en gång afgifvit. Nu stod Elin i dörren af sin boning, hemväntande sin far, som hon visste hade besökt enkan Janson.