Aftonbladet – 4 maj 1855, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. — En slängd advokat, Vid ett jurysammanträde i Somerset i Eigland förekom nyligen bland andra anklagade äfven ea tjenstflicka, som anklagades för att hafva begått en stöld. Genast vid häktandet hade hon vändt sig ill en advokat, som också åtog sig att försvara henne inför domstolen. Mer dagen näst före den då målet skulle förekomma till afgörande blef denne af vigtiga angelägenheter nödsakad att företaga en resa till London, hvarför ban öfverlemnade alla till mälet hörande handlingar ät en annan advokat, hr Prideaux, och bad denne att följ .nde morgon uppträda i hans ställe. Hr Prideaux ätog sig visserligen uppdraget, men hade under he!a dagen så mycket att göra, att han ej fick tid att egoa ett ögonblicks uppmärksamhet åt de emottagna papperen. Först på morgonen den följande dagen, då ban redan satt i domstolssalen, framtog han papperen för att genomläsa dem, under det nägra andra mål förehades. Han kastade en blick på den anklagades namn och säg att hon var anklagad för stöld. Längre hade han ej hunnit, då hans eget mål uppropades — det var då icke tid till nägon vidare läsning. Hr Prideaux upsteg sträxt efter det parternas camn, anklagelsepunkterna o. s. v. blifvit upplästa, och begynte eti tal, hvari han tydligt bevisade att den anklagade var skyldig, att ingen annan än hon kunnat begå stölden, och slöt med den förhoppningen att domstolen mätte dömma den anklagade till minst nägra års tukthusstraft. Hans tal var så öfrvertygande och den bevisning han ästadkommit emot den anklagade så bindande, att ingen i hela salen kunde vara villrädig om hurdomen skulle utfalla. Den anklagade tillfrågades derefter hvad hon hsde att svara härpå och hvem som var hennes rättegängsb träde. Hr Lovibond,, svarade hon, men han res:e bört i går och tilisade mig dessförinnan att en hr Prideaux ätagit sig mitt försvars, Etthalfhögtskratt genomfor vid dessa ord församlingen ock alla sågo på adviaten, som nyss hällit ett så lysande tal emot sin klient. Men han lät icke på minsta vis denna omständighet bringa sig ur koncepterna; han upptog hastigt de framför honom liggande papperen, för att öfvertyga sig om sanningen af det sagda, och reste sig derefier för andra gängen för ätt hälla ett nytt tal. Han bad domrarne om ursäst för att hän upp: tagit så mycken tid för dem, och började derefter siit sndra tal, denna gång för den anklagade, och med lisa stor framgång. Han icke blott bevisade att fickan alltid uppfört sig ärligt och omöjligen konnat söra sig skyldig till en sådan gerning, han ädagalåde också på ett så lysande sätt att hon då gern ingen öröfvades befunnit sig på ett helt annat ställe, så att lomrarne efter en kort öfverlåggning förklarade den ;nklsgade oskyldig till den begängaa stölden. — Det an man kalla advokatorisk förmåga! Undras blot ; :7ad en person, som med sä öfvortygande skäl beviar först det ena och så det andra, för egen det hyer för öfvertygelse i saken? Ingen, bör man åtmintone hoppas.