Aftonbladet – 4 maj 1855, sida 2

gen af en or och visade på brefvet som låg på golfvet. Gumman, som alltjemt höll den gråtande lilla på sin arm, upptog brefvet och läste detsamma, då allt blef henne klart. Sansa dig, Helena, bad svärmodern; det är sannt att tvenne ryssar hafva, på vägen mellan Öfvernäs och Dalkarby, blifvit så illa slagna, att den ene redan är död och den andre går troligen samma väg; men detta har Henrik ingen del uti, och an det således ej falla honom till last. Han mister kappa och krage och. .. Tårarne stannade på kinderna; blek som en marmorbild qvarlåg hon på golfvet. Inbilla dig icke sådant,, bad gumman, under det hennes arm, den hon hade ledig, sökte uppresa Helena; men den förkrossade qvinnan for tillbaka och sjönk ned på knä. Pastorskan, fruktande ett ögonblick att henmes förstånd blifvit rubbadt, frågade: Känner du igen mig, Helena? Ja, det är Henriks mor., Och äfven din mor, Helena, svarade den gamla, böjande sig ned till henne och läggande armen om hennes hals, Jag förtjenar icke att du är min mor, ty jag har ej varit mot dig som jag borto, framhviskade Helena med bruten röst. Hennes alltid vakna samvete gjorde henne i dessa smärtans ögonblick många bittra förebråelser. Du har ingenting att förebrå dig, du har ju aldrig med ett enda ovänligt ord bemött mig ? N Jo, i tankarne.v Åh nej, det har du icke,, sade mildttröstarinnan. Nu hördes häftiga steg, som gingo uppför trappan utanför huset, Fru Aren och Lovisa trädde in, Men hvad är å färde? utropade den först