Aftonbladet – 4 maj 1855, sida 2

— Kongl. Teatern. Gårdagsrepresentationen af Robert -gafsför. nära fullt hus, och oaktadt denna opera måhända är den svagare af Meyerbeers här kända dramatiska arbeten, bibehåller dock dess käcka -drastik för stora publiken, dess mästerliga teknik för personer af facket sin gamla dragningskraft. Bland den nuvarande besättningen är det onekligen mll Michal (prinsessan), som mest lyfter sitt parti. Den lika korrekta som fina och glänsande koloraturen uppbäres af den lyckligaste vokala disposition, så väl i andra. som i fjerde akten, der hon äfven ger den bekanta Cavatinan med tillbörlig kraft och sanning. MI Michal framropades vid båda dessa tillfällen. Titelrolen gifves af hr Strandberg på samma sätt man alltid varit van att höra den af honom; han gör ock sitt bästa, både isång och spel, ehuru han icke utvecklar den dramatiska kraft, som kan skänka något intresse åt denna matta karakter och genom utförandets liflighet och styrka dölja dess svagheter. Fru Romani, som öfvertagit Alice, har onekligen några lyckliga, effektfulla momenter, synnerligast i sista akten, men individualiserar ej partiet. Egentligen anse vi Alice ej passa för fru Romani, som icke har sin styrka i det naturrena och naiva, hvilket här är hufvudsak. Hr Haglund gifver Bertram med mycken kraft och förnekar äfven här icke den sceniska savoir faire han påsednare tider förvärfvat. Dock framlyfter han det demoniska i rolen nog litet; och synnerligast kan hans mimik ej kallas rätt lyckad, emedan den ej riktigt förråder det kalla listiga hån som utgör hufvuddraget hos Bertram. I kraftscenerna hade hr H. sina lyckligaste momenter; Chörpersonalen var numera förstärkt genom åtskilliga af solosångarne, hvilket var af mycken nytta, ehuru chörerna ej alltid gingo med full aplomb.