Aftonbladet – 4 maj 1855, sida 2

— I anledning af några insända varningar,, som förekommit i svenska blad mot svenskt tjenstefolks utvandring till Danmark, och hvilka skildrat tjenstefolkets ställning i Danmark ssom rättslös och usel, innehåller Feedrelandet; en protest, som ådagalägger att nämda skildring är falsk och baktalande och endast kan härleda sig från någon egoistisk skånsk arbetsherre som är ängslig för arbetslönernas höjande. Skulle någon dylik varning influtit i Aftonbladet har sådant endast skett genom ett förbiseende, och vi införa så mycket heldre följande ur Fedrelandets förklaring, som vi sjelfva äro i tillfälle att vitsorda det fullkomligt riktiga i dess framställning: Den nu gällande danska tjenstehjonslagen — som visserligen ännu icke är årsgammal, ty den utkom först den 10 Maj 1854 — är human och billig. Den skyddar tjenstehjon emot dålig behandling, svält o. d.; den har afskaffat husaga för tjenstehjon af mankönet öfver 18 och af qvinnokönet öfver 16 år; tillfogar husbonde tjenstebjon kroppsskada eller skada genom ålagdt arbete, skall han gifva det ersättning, och dessutom straffas; blifver tjenstehjon sjukt under tjenstetiden, skall han till dennas utgång sörja för detsamma; utan uppsägning kan han ej afskeda det annat än i bestämda, sjelfförvållade fall; det kan likaledes lemna tjensten utan uppsägning i bestämda fall, t. ex. om han eller någon af hans husfolk misshandlar det, om det får dålig kost, om det förolämpas genom ogrundade beskyllningar, ja till och med om: han blott flyttar öfver en mil ifrån den ort, till hvilken det blifvit städsladt. Slutligen stadgas genom samma lag att en skiljoman emellan husbonde och tjenstehjon på landet skall väljas af sockenförestånareskapet för hvart sockendistrikt; hos honom skall så väl husbonde som tjenstehjon föredraga sina klagomål öfver hvarandra, och han skall då söka tillvägabringa en vänlig förlikning dem emellan. Vi våga väl icke tillägga oss någon noggrann kännedom om de i Sverge gällande tjenstehjonslagar, men så mycket ha vi reda på lifvet och förhållandena både der och här i allmänhet, att vi våga påstå det de svenska lagarne mindre skydda tjenstehjonet än de danska; och att tjenstehjon vanligen behandlas vida mildare i Danmark än i Sverge. På samma gång vi derför finna i sin ordning att man förmanar svenskt tjenstefolk att se sig före med hvilken kommissionär de inlåta sig och på hvilka vilkor ,de låta sig städjas, äfvensom att man gör dem uppmärksamma på hvilken lön bär i landet är den allmänna, och som, bör kommå dem tillgodo, så framt de kunna göra lika godt arbete som danskt tjenstefolk — afvisa vi såsom ogrundad och osann hvarje varning som hemtas ifrån rättsförhållandena och lagstiftningen här i landet. Vi påstå lika litet, att alla danska rättsbetjenter göra sin pligt som detta säkerligen lärer vara förhållandet i Sverge; vi inrymma gerna möjligheten af att ett eller annat svenskt tjenstehjon här kan ha blifvit förorättadt, liksom detta också kan hända, och mången gång händt danskt tjenstefolk; men vi påstå att undantaget icke utgör någon regel; vi påstå att man