Aftonbladet – 3 maj 1855, sida 3

Humlegårdsfrågan ) Vårt förslag har. varit långt — och måhända kunde dess egentliga innehåll sammanfattats på ett par rader. Det skulle likväl glädja oss om detta vore den enda förebråelsen man kunde göra detsamma. Men man skall säkerligen också säga: att det är ett inbillningens foster, att vi blott velat framkalla drömbilder, att vi roat oss med att konstruera granna luftslott, att hela förslaget är overkställbart, och man skulle framför allt begära af oss att uppgifva något sätt, hvarpå detsamma rimligtvis kan realiseras. Vi komma nu således till:den tredje afdelningen, som vår uppsats också skulle beröra. 3. Förslagets utförbarhet. Nog kunde vi helt och hållet beqvämt afvisa förpligtelsen att tala härom med den uppgiften, att vi åtnöja oss med titeln förslagsmakare, att vi blott velat rikta uppmärksamheten på ämnet och lemna åt andra, praktiska hufvuden, kloka sifferkarlar och betänksamma administratörer, att uttänka realisationsåtgärderna. Men vi skola bjuda till att påpeka några möjligheter, som vi innerligen önska af andra måtte förverkligas till sanningar. Först och främst gäller det att få Humlegården. Hufvudstadens befolkning har rönt så talrika, otvetydiga bevis på, att H. M. Konungen personligen är på det varmaste intresserad för sin vackra hufvudstads prydning och uppkomst. Den kan således på förhand vara fullkomligt öfvertygad derom, att konungens beskydd skulle alltid ett förslag få, som afsåg att förverkliga en plan till rensning och försköning och nyttigt användande af Stockholms herrligaste gröna plats. — Med samma förtroende kunna vi vara förvissade derom, att H. K. H. Kronprinsen, som i kraft ej så mycket af bördens som fastmera af det odlade sinnets rättigheter så nitiskt visat sig vara konstens och vetenskapernas ej blott höge beskyddare, utan ock nitiska befordrare, skulle med förekommande välvilja gå till mötes det förtroendet, som af hans kärlek för det allmänt nyttiga utbedde sig det offer, att upplåta den tomt han nu såsom generalfälttygmästare sjelf disponerar åt en förening, hvilken bade för afsigt att göra densamma till en centralpunkt för hufvudstadens bästa nöjen. Det är naturligt, att här icke kan vara fråga om annat än en anhållan, att af Hans Kongl. Höghet bBekomma sådana arrendevilkor, som i ingen mån orsakade den ringaste minskning i den nuvarande afkastningen från en tomt, som med rätta är att anse som ett af generalfälttygmästarens emolumenter. Utgående nu från det antagandet, att Humlegården vore att disponera till ett annat ändamål än det nuvarande, så är frågan: huru istadkomma de förändringar, som nyss framställts så önskvärda? Huru göra alla dessa anläggningar, huru uppföra alla dessa byggnader, huru sammanbringa alla dessa samlingar? Hvarifrån taga de betydliga medel, som härför skola befinnas nödiga? Att nu här ingå på ett detaljeradt kostnadsförslag, att uppgifva hjelpkällorna för detsammas bestridande, att visa, huru medlen skola beredas och användas — skulle blifva ultför vidlyftigt och fordra större insigter än dem vi besitta. Men tror man att Rikets S3tänder skulle åt alldeles egna krafter för en tid lemna en institution, som afsåg hela landets gagn och lyftning? Tror man att Stockholms stad — hvars högste styresman vi veta så varmt intresserar sig för all förbättring och försköning, och i hvars styrelse vi räkna ej blott en sedan länge för sin nitälskan för det nyttiga allmänt högaktad, utan flera välvilligt verksamme män, — skulle befinnas motvillig att verksamt understödja och på alla i dess makt stående sätt befordra ett företag, som mera egentligen riktade hela sin tillvaro och verksamhet på nytta och nöje för Stockholms befolkning, på hufvudstadens försköning? Tror man, att vårt land saknar helt och håla let män, så fattiga på intresse för allmän fördel, att det skulle bli en omöjlighet att grunda en aktieteckning, med hvilken åtmir stone de medel skulle kunna sammanbringas, hvilka vore nödvändiga för påbörjande af förslagets utförande? Låtom nu tänka oss att man egde tillräckliga medel hopsamlade, med hvilka man kunde göra de första anläggningarne, påbörja de vigtigaste anordningarne, så är det i sar. ning att hoppas, att Humlegården för sig sjelf så skulle kunna skötas, och deraf gå pass mycken inkomst kunde vinnas, att arrendet kunde betalas, den ena gräsplanen beredas efter den andra, den ena gruppen utläggas efter den andra, det ena lilla huset småniogom resa sig efter det andra. Genom afkastning från så många tunnland jord, genom uthyrande af inom muren belägna förnöjelseställen, gom nom inträdesafgifter, — men framför allt gom nom en klok hushållning, ordnadt förvaltningssystem och betänksamt skeende utvidgningar och framsteg mot det afsedda målet bör det kunna hinnas blott man stadigt och ärligt sträfvar ditåt.