Aftonbladet – 3 maj 1855, sida 2

Har, du brådtom ? frögade Bernhard. Ja det har jag, svarade Gummerus, ty jag har i Godby ztämt möte med kronolänsman Aren,, han såg på sin klocka; men en half timma kan jag skänka dig.. Han satte sig under trädet i det han alltjemt höll sitt stora runda silfverur i hand, med blioken följande visarnes framåtskridande. Säg mig först om min mor lefver,, sade den unge mannen. Ja hon lefver.n Jag tycker i sanning, återtog Bernhard, patt det nu kan tillåtas mig att anse mig befriad från den ed jag en gång svor. Och som du säkert ångrat? Han svarade icke Jag hade tänkt,, återtog han, att bedja dig blifva. medlare i denna familjeangelägenhet, aNej, Bernhard; nu vänder du Ev till orätt mans, svarade Gummerus, hör nu hvad som tilldragit sig! Och nu berättade Gummerus sin fordne lärjunge hvad vi redan känna, i hvilket äfven hans plötsliga uppträdande på den krigiska banan var inbegripst. Efter en stunds eftersinnande sade Bernbard Jifligt: J.g följer dig, Gummerus, jag följer dig hvart det bär; jag vill strida under dina fanor, och jag viker ej från desamma, förrän striden är utkämpad., Vill du? inföll gladt öfverraskad Gummerus. Ja det vill jag. Men förhasta dig icke, detta steg kommer troligen, som du lätt finner, efter hvad jag berättat dig, att lägga hinder i vägen för en försoning mellan dig och din far. Skulle så varax, sade långsamt med nedsänkt blick Bernhard, så anser jag det som mitt öde. En inre röst manar mig, ja befal