Aftonbladet – 1 maj 1855, sida 3

Nej, visserligen icke. Utan att afbida svar lemnade han rummet. Några minuter sednare voro mor och dotter förenade i sitt arbetsrum. Jag kan ej neka, sade Marie Louise, att jag är orolig öfver den gäsning som råder i alla sinnen. Hvad slut skall detta taga? Tror mamma att bönderna, anförda af magister Gummerus och kronolänsman Aren, kunna genomföra hvad de åtagit sig? Det är saker jag ej förstår att bedömmap, svarade modren, men efter den kännedom jag eger af Gummeri karakter, så tror jag att hvad han föresatt sig att genomdrifva, det genomårifver han. Redan som yngling visade han en bestämd och fast karakter. Jag var så liten den tiden att jag ej minnes honom. Mor och dotter, träffade af en tanke, föllo båda i gråt; Marie-Louise steg upp och kastade sig i modrens armar. Jag kan ej neka,, gade majorskan, patt så uppriktigt som jag värderar Gummerus, har jag svårt att se honom så väl gom öfver hufvud allt som påminner mig om... men Marie-Louise, mitt älskade barn, låtom ozs undvika detta ämne, som är så smärtsamt för oss båda., Båda tystnade; slutligen inföll Marie-Louise: Ack mamma, det är något gom förefaller mig så underligt. Hvilket ? Får jag säga det?a Du får till din mor söga allt hvad du vill., pJag har så ofta för mig sjelf begrundat huru det kommer till att mamma så sorgfälligt undviker närana ett namn som dock måste oupphörligt nämnas i mammas hjerta ? ,Det är något sow jag ej sjelf kan förklara men jag har vänjt mig då jag talat vid din far att i-detta afseende försegla mina läpe par, och kännande med mig sjelf att jag ick