Aftonbladet – 1 maj 1855, sida 3

—— VIEN dem så väl som oss; och så I, e Gummerus och jag kunna röra vår tungre, till att framstamma ett ljud, skola. ör g herremän vara säkra i sina hem. Det är. blott en enda åt hvilken vi syfta, och de; är han som brustit i trohet mot sin k-onung och sitt fädernesland, i det han stått i hem)igt förbund till dess fiender. Jag vidjar tll herrarne, som till svenska trogna undersåter, om det vore värdigt oss att Mottaga och lyda egenmäktiga befallningar 4f ett folk, hvars regering i denna stund har Fjrjat ett anfallskrig mot vår konung! Aren behöll sista ordet, liksom de hvilka sökt inverka på hans en gång fattade beslut Sibehöllo sin öfvertygelse. Ännu mera förbittrad än då han anlände till Färjsundet, återvände major Gyllensten till sitt hem, och hans vrede stegrades till det yttersta då han från Gummerus mottog fölJande svar: Välborne herr major! Det smärtar mig att med ett vägrande svar möta den man som jag från längre tider tillbaka känt och aktat, och hos hvilken jag i mer än ett afseende står i förbindelse. Men jag vet mig aldrig ännu hafva vikit från min en gång på sanning och rätt grundade öt vertygelse, och skall icke heller göra det nu; hvad den antydda hotelsen beträffar, har jag ej annat svar att lemna än att herr maj oren eger rättighet att handla huru han behag za:, hvilket jag, lör hans egen skull, hoppas att hans , samvete kommer att bestämma. Min hustru och mitt barn äro i säkert förvar ty Gud har dem i sin hand, och denna vis shet uppfyller min själ med förtröstan. och h. opp: Af hela mitt hjerta önskar jag att ing senting må rubba den vördnad med hvilken jag nu har äran teckna Herr majorens ödmjukaste tje 1aro Henrik Johan Gummerusa