tilltalade den unga grefvinnan aldrig med någon annan titel än Ers Kejserliga Höghet; och i Pisa, dit hon begaf sig frän Livorno, ställdö hertigen af Toscana till hennes förfogande ett palats och en bolfstat, värdiga en kejserlig prinsessa. — Oaktadt den lysande : omkastningen i hennes ställning, förblef Elisabeths karakter densamma. Hon var mild och stilla som förut; ett drag af svärmod upphöjde ännu mer henI nes behag, och hvar och en som kom i bennes närhet blef liksom förtrollad af den unga qvinnan. Men grefven började snart ledsna vid denna komedi och önskade derför så fort som möjligt fullborda sitt päåbegynta verk. — Det var i Mars 1775, då en afdelasiog af ryska flottan låg i viken vid Livorno. Vid middagen kos det grefliga paret föll talet på marinen, och man yttrade den önskan att göra ett besök omktori på den under amiral Greighs befäl stöende -yska eskadern, en önskan som lifligt delades af Elisabetih, hvilken ännu icke sett nägot ryskt örlogsfaryg. I sällskap med sin gemäl och engelske konsuln begaf hoa sig i vagn till hamnen, dit ryktet om hen268 ankomst redan hade samlat en mängd skädelytana. En präktig slup väntade vid stranden; Elisabeth besteg den jemte konsulns familj; och det öfriga sällskapet, hvaribland Orlow, följde efter i två andra lupar. Hafvet var lugnt, och intet moln fördunklade den djupbläa himlea. Då Elisabeth nalkades amiralskeppet, gafs derifrån den öfliga saluten, och laggan hissades. Från relingen nedfirades en beqväm änstol, på hvilken grefvinnan praktiserades ombord. lad och munter beträdde den ungs lyckliga makan let stätliga skeppet. Det var det gista glada ögonplicket i hennes lif. — I stället att utbrista i ett jubelrop, iakttog det i leder uppställda manskapet en ijup, olycksbädande tystnad. En officer steg frari, srep Elisabeth om banden och lade henne i bojor; len olyckliga nedsjönk vanmäktig på däcket; aokiset lyftades; och skeppet satte sig i rörelse. Åskålarne på stranden stodo ett ögonblick som förstenade 7id denna syn, men derpå störtade sig allt hvad lif och anda hade i bätarne, för att rädda den som vunnit allas hjertån. Fruktlöst bemödande! Kauoniereroa stödö med brinnande luntor vid sina pjeser, och det a talande skäl förmädde folket att vända om till stranden innan det blef för sent. Den regerande ursten begärde upprättelse för den hans bamn till ogade skymfen; men Ryssland blef honom svaret kyldigt. — I Petersburg gällde Elisabeth Taraka a0w för en förryckt Sfventyrerska. En gesandtrap oort innehåller följande, något ofullständiga notis: — sMoskwa, den 8 Mars 1775. Vice amiral Grieghs :skader har inlupit till Kronstadt och medhade om bord den bery tade äfventyrerskan, så kallade ryska prinsessan, hvilken, som bekant, grefve Orlow lät sripå i Livorno, Man anser landstrykerskan va: A tokig. För två är sedan skref Hon ett ut: förligt bref till grefve Panin, i hvilket bon pä: stod. x sig vara en dotter af schack Nadir (!) ch nämnde ätskilliga ryska provinser, på hvilka hon dorde ansvråk. Före sin afresa från Rom lyfte hon hos åtskilliga bankirer en summa af 20,000 scudi i atiändska vexlar. Det tycks som man hade för afsigt att sätta henne i kloster, sedan man först erhållit nödiga upplysningar i åtskilliga punkters Detta blef likväl icke händelsen, utan Elisabeth insattes i ett af fäst ingen Schlässelburgs underjordiska fängelser, der hon också dog den 25 Febr. 1776. Nägra påstå, ehuru förmodligen oriktigt, att hon dusat under för knutriskan, andra äter att bon drunkaät vid en öfversvämning af Neva, hvars vågor brötö sig in i den olyckligas fängelse. General Sacken berättar den 27 Febr. sistnämde år: Den förryckta 3 k. prinsessan Elisabeth har för två dagar sedan i en sjukdom aflidit på Schlösselburg. Ehura hennes död, såsom vi inhemtat af en ganska tillförlitlig källa, varit alldeles naturlig, så kommer den dock troligen att gifva anledning till en mängd falska rykten och förmodanden. — Orlow slutade sitt lif som vansinaig. En för ungefär 20 år sedan afliden galicisk adelsman, en lika aktad som trovärdig personlighet, berättar, att han en gång under sitt vistande i Karlsbad, i en af parkens aflägsnaste gängar mötte en lång mager man med ett verkligen afskräckande utseende. Han kom emot honom med hastiga, osäkra steg och började att alideles oombedd meddela honom sin lefnadshistoria på ett språk som tydligen förrådde att han var vansinnig, och dervid han sökte urskulda ig med hänseende till månget brott, mängen bemsk serniog. Hvad han yttrade var till största delen obesripligt; men så mycket visade sig dock klart, att len talaade var grefve Orlow. Peter IIls, ropade han, måste rödjas ur vägen; detvaren politisk nödrändighetn. Hvarje ögonblick kom han tillbaka till en scen (den hån målade med en gräslig sanning), 1å en ung skön Gviona drunknade i Nevas vågor, hvilka . banat sig väg in i hennes fängelse; och nu mälade sig vansinnet i den berättandes osäkra, rulande ögon, och hela hans kropp skälfde; för denna gerning blott visste han icke att finna nägot ord till aitt urskuldande. Det var naturligt att galiciern, vid aästa sammanträffande med den hemske mannen, tog ill flykten för honom som för ett spöke. Orlow blef, som sagdt, alldeles vansinnig, tills slutligen döden yckte honom ur hans själs natt och förde honom till ie regioner der han skulle afiägga räkenskap för sitt förflutna lif. ) Den förste, som i tryck offentliggjorde prinsessan Elisabeths historia, var Archenholz i sist arbete Engand cch Italien,. Uti Italien var han sjelf ögoavittne till den olyckliga czardotterns väldsamma bortförande, hvilket ohyggliga uppträde äfven omtalai i let bekanta verket Ryska gunstlingars. Liknande n0derrättelser finner man också uti Memoires 58sråtes sur PItalie och i Casteras Catharina II:s lefaadshistoriar. Ehuru i detta sednare verk finnas nåBga öfverdrifter, så är det dock hvad hofintrigerna beträffar fullkomligt tillförlitligt. Denne författare påstär, att Elisabeth icke var dotter af Schuwalow, 1ås Af Rasumowski, hvilken man allmänt trodde . bemlighet vigd med Elisabeth. ) Tydligen förvexlar författaren bär Alexis Orlow med håns bror Gregor Orlov, Catharinas bekante gunstling. Dedne blef. verkligen mot slutet af sitt lif (han dog 4783) vån sinnig. Alexis deremot, som uåder kejsar Pauls regering måsto lemna Ryssland, lefde efter Alexanders tronbeslig ning på briljant fot i Moöskwa och kommenderade Kort före sin död den mot fransmännen uppbådade landstoretin. HANDELS-UNDERRÅTTELSER.