MAJDAGARNE PÅ ÅLAND 1808. Historisk novell AF PILGRIMEN ). Huru sällsynt var det icke för trettio af fyratio år tillbaka att någon enskild man tog en verksam del i politiska angelägenheter. Pressen iakttog den största försigtighet. Ingen vågade officielt uttala en åsigt; landtadeln besökte väl riksdagarne, men någon talare bland densamma uppstod sällan; det var endast den fallne man vågade angripa; den som makten egde tog sig alltid väl ut på hvad plats den än innehade, En politikus i de obemärktare Kretsarne var något oerhördt, och uppträdde: någon gång en sådan, fattades hans vänner och anhöriga af en panisk förskräckelse, Olof Hambreus var en man af den tidens skrot och korn och han kunde ej tänka sig möjligheten af hvad hans syster nu berättat honora. Hennes tålamod, af hvilket hon ej hade gärdeles stort förråd, var nu uttömdt; med en vresig ton yttrade hon slutligen: Nå, efter du ej tror mig så vill jag rätt önska att du sjelf må få förvissa dig derom., Hon hade knappast uttalat dessa ord förrän ett häftigt oväsen lät höra sig. Hvad är det här? sade prosten, steg upp och gick till fönstret. Hela gården var uppfylld af folk. Jag tror,, sade Hhan, med ett större ev än han i sjelfva verket egde, att du får din önskan uppfylld. Det är väl ännu osanning, kan jag tröp, sade hon, under det handen darfade så att hon knappt kunde taga i låset. Se A. B, n:o 91—96.