Aftonbladet – 25 april 1855, sida 2

Slutligen, efter att hafva hostat några gånger, börjar brudgummens far, skräddaren Hammar från Hammarländs by, följande, under flera dagar, öfvertänkta tal: Om jag hade så många ord min tunga som vattendropparhe i hafvet och sandkoörnen på jorden, förslogo de dock icke att uttrycka min tacksamhet och min fröjd öfver den öfverrika lycka som vederfarits min käre son ; först tackar mitt öfversvallande hjerta den hulda däjeliga bruden som i egen sidenklädning står der akurat lik en lilja i Saron, ehuru dessa visst icke . hafva sådana der gun rosehflägter på sina blad, som hon på sina kinder; jag tackar henne, att hon, som kunnat till och med fått en studerad herremian, ja, en presteson om hon velat, i stället. gifvit sitt kyska, andeliga hjerta till en så simpel junker som min Lasse; och nu vänder jag mig med tack och heder till -hennes fader. och moder, ja, tack du dugtige och hederlige, Anders Carlson, som icke inklämde din dotters, hjerta i en sträng barnslig. lydnads skrufstäd, utan lät henne fritt följa den ropande röster: i henheg själ, hvilken bjöd benne att fatta min gosses tomma men. trofasta hand; nu blifver rösten osäker och han glömmer sina dråpliga öfverlista concepter och tillägger: aJä, Gud välsigne dig broder Anders, Gud välsigne dig och din hustru... J han handlat så som ej mången i ert ställe skulle hafva gjort. En allmän hyllning hembars den ståtliga talaren, hvars oratoriska förmåga var en öfverraskning för hans auditorium. Det är en huggare att tala, den mäster Hammar ! sade den ene. Jag tror att han talar bättre än han syr,, yttrade i mjugg den andre, under det att månget högljudt bifallsrop smiokrade sockenskräddarens öron. 4 (Forts. följer.)