Aftonbladet – 25 april 1855, sida 1

lilla lifliga ansigtet; en hvit tröja, som gick upp till halsen, gjord som en slags kofta, föll öfver en hvit kjol. Ingen oro förspordes i hennes qvicka, genomträngande bruna ögon. Det var snällt, Helena lilla; nu dricker du en kopp kaffe med oss... det är en orolig natt, och vi måste hafva något att qvicka upp oss med; fast vi redan ha Maj, och en vacker Maj, tillade hon, ha vi likväl eldat på spiseln, ty det det var kyligt här inne. Ja den är visst orolig,, sade Helena med flämtande bröst. Vi komma hela hushållet. Jag har min lilla med mig. Hon öppnade på kappan. Nu bar hon somnat. Vi skola reda till en liten bädd åt henne här inne i kammaren der min lilla gosse sofver, svarade fru Aren, öppnade en dörr, gick in och kom i sanoma minut tillbaka; var god och lägg henne här inne. Då detta var verkstäldt trädde de båda qvinnorna åter ut i hvardagsrummet. Lovisa lilla, gå i köket till mina pigor; du blir säkert högst välkommen hos dem; de äro rädda som harar, de tokorna, och ha båda krupit upp i spisen liksom om de vore bättre skyddade der. Nu framsatte den trefliga busmodren en stol nära brasan. f Sätt dig nu, Helena; jag har nyss haft; ett bud ned till Färjsundet; der pågår nu affären som bäst; våra herrar männer stå i spetsen för de präktiga Lönderna; efter denna dag kan man just vara stolt öfver att vara åländska. Hade jag vin, skulle vi tömma ett glas för att uttrycka vår fröjd! i sbröjd I upprepade förvånad Helena. Ja, just så; är det icke en fröjd att v-ra bustrur till sådana raska män... jag kan väl aldrig tro,, nu såg hon Helena i ansigtet, att du är ängslig. add Du sade ju nyss att det var en orolig natt, genmälde Helena. ba våra el I De Det är alltid oroligt när man icke får sofva; men jag menade visst icke dermed någon hjertängslan; jag höll just på, när du kom, att