Aftonbladet – 25 april 1855, sida 1

Kära . . . kära... frw, stammade hon, det är ryssen... ryssen ! Gud allena vet hvad det är,, sade Helena, tycker du ej att det låter som om skotten komme från Saltvikssidan ? Jo, men hör, nu svarar det från en annan sida... de der skotten. låta som om: de aflossades med skjälbössor. Båda gingo ut på gården; Helena lyssnade. Dessa skott komma bestämdt från Färjsundet. . ..O, min Gud, min Gud;.. klagade Helena. Du vågar väl icke, Lovisa, att vara ensam hos den lilla medan jag springer ned till Ribböle... nu skriker hon igen. .. Helena sprang tillbaka till sitt lilla rum och upptog det gråtande barnet som hon lade i flickans armar, hvarefter hon kastade på sig en klädning och en kappa samt knöt en scbalet öfver sitt hufvud. Låtom oss stänga öfverallt, sade bon, och följas åt till Ribböle.n Från båda hållen sågo de elden och röken efter skotten. Inom tio minuter hade de hunnit Ribböle gård. De äro uppe alla der,, anmärkte Lovisa, se, det syns genom förstren att det brinner på -spisen., Men porten är läst,, svarade Helena och bultade på densamma. Verda I sade en rask qvinnoröst. God vän ! svarade Helena. Ja så, Helena Gummerus,, återtog samma röst. Nu upplästes porten. Fru. Arn öppnade dörren till ett stort, snyggt rum, som egde den mest träffande likhet af en-stuga i en af nutidens välbyggda bondgårdar. Elden brann på spisen, och en kaffepanna stod på densamma. Svante och hans lilla syster suto på ett par pallar värmande sig vid den flammande brasan, Frun sjelf var i sin nattdrägt; en kambricksmössa, garnerad med en remsa, omslöt det