vv Ho oo oo sendom, som grundlagen genom ofvannämde stadganden hade tiliförsäkrat finnarne. Viinskränka og8 att i detta afseende anföra den behandling, som ett antal bönder uti Wiborgs län undergingo, och som på sin tid uti Finland väckte ett allmännare uppseende och en pvilia, som likväl icke kunde yttra sig annorlanda än såsom deltagande för de olycklige. Vi låna berättelsen härom af den ofvannämde Pekka Kuoharinen, hvilken i allmänhet visat sig som en af de sakkunnigaste författare, som i senare tider skrifvit om Finland. Den försigtiga hofsamhet i omdömen, hvarmed han berättar det historiska förloppet, tan icke för den tänkande läsaren minska det upprörande i sjelfva saken. Så lyder berättelsen: Ex mängd bondhemman och lägenheter inom nyssnämde län hade, efter fredssluten i Nystad och Åbo blifvit skänkte till förtjente ryssar m. fl. Då det 3 k. Gamla Finland förenades med det senast eröf7sde, uppstod fräga, huruvida endast kronoräntan el ler äfvea jorden borde tillhöra donationsinnehafvaren; eller med andra ord, af hvad natur godsen skulle anses vara. Nägra förberedande bestämningar härom meddelades genom kejserl. förordningarne af den 31 December 1811, den 9 April 1812 och den 22 Iaausri 1817. Derefter utgafs den 25 November 1826 en kejserlig förordning, hvilken slutligen stadgade, haru donationshemmanen skulle betraktas och huru med dem förhållas borde. Alla dessa författningar vittna om mycken varsamhet i behandlingen af ett mål utaf så invecklad beskaffenhet, samt en utmärkt omsorg att, så vidt möjligt, låta en hvar ske rätt (), hvsiket oftast blef ganska svärt, der gammal häfd ville och kanske billigtvis borde företräda platsen för syrkande dokumenter. årigheten ökades ytterligare derigenom, att jorcker och andra ekonomiska handlingar från sventiden troligen icke blifvit värdade med nödig omsorg under den nya styrelsen, för lvilken de voro främmande, samt der segrarens anspråk, andra lagar och vanan vid en mera sjelfmyndig sakernas ordning g:orde processen kort och formerna besvärliga. Dä eganderätten nu skulle utredas, fann man föga vägledning, utom till stora fordringar å ena sidan samt klagan öfver härd behandling och orättvisa å den anåra. Ur denna förvirring var det, isynnerhet för den svagare och okunnige parten, alltid svårt att vägleda sig till nägon billig slntdom. Trängmälet ökades ytterligare genom en inskränkning uti sättet att styrka Jaga besittning. Kejserliga förordningen af den 25 November 1826 föreskrifver väl uti 2 46: att i händelse iboen gitter i bevis leda, att hemmanet, efter 1706 sörs eller andre under svenska styrelsen upprättade jordeböcker, varit såsom skatte ansedt och derföre antecknadt, egde domstolen i orten tillerkänna detsamma skatte nätur. I Deremot innebäller Hans Kejserl. Maj:ts nåd. förklaring af den 14 Januari 1828: så hafva Vi... i enlighet med hvad hos oss i underdånighet är föreslaget och framstäldti), i näder funnit godt förklara, att skattenatur bör tillerkännas endast de donatioashemman, hvilkas äboer gitta i bevis ieda, det heramanen, enligt den under svenska styrelsen för orten senast upprättade jordebok, varit såsom skatte! ansedde och derföre antecknade., Det är lätt att inse, huru bevisningen sålunda inskränktes och tillika försvårades, äfven derigenom att den sista jordeboken kunde på vissa orter våra förkommen. Emellertid hade en mängd bönder redan i mansåldrar besutit sin jord säsom dess egare; flere hade derå vubnit laga införsel och immission, men blefvo nu, på grund af felande handlingar, dels förvandlade till frälsebönder och dels afhyste. Möjligen var detta rätt (?), efter förordningarnes klara bokstaf, möjligen äfven ett oundvikligt ondt, emedan förhällandet en gång måste bringas till nödig bestämning; men lika säkert är det äfven, att det ofta var obilligt och blef hårdt genom sättet vid verkställigheten. MNedlagde mödor och kostnader, laga kraft vunna utslag (må vara att de stödde sig på oriktig grand) och häfdvuänen eganderätt, allt gick förloradt. Man bör derföre icke förundra sig, om en ohyfsad allmoge, för hvilken billighetskänslan har ett högre värde än lagens boknaf, den honsoftast hvarken känner eller förstår, ansäg sig träffad af en grym orättvisa, och vek undan för nödvändigheten endast med mycken gensträfvighet. Så mycket mera nedslående måste kejserl. förordningen af den 7 Mars 1838 hafva synts för folket; ty den föreskrifver: 1:o Bönderne å donationsgodsen i Wiborgs län skola, sä länge de å sina åboende hemman qvarsitta, utan all tredska och motvilja utgöra alla de räntor och utskylder, hvilka jordegarene, i grund af sin frälserätt, kunna af dem fordra, så kärt dem är att undvika spöstraff, eller annat ausvar, på sätt nti VI kap. M. B. af allmänna lagen samt förordningen af den 26 Febr. 1773, aogående frälseoch landtbönder, stadgas. . . . . 3:o Bönder, som härförinnan från sina hemman blifvit skiljde, men egenmäktigt åter satt sig i besittning deraf, samt nu icke genast afflytta, eller ock, hvilka framdeles afhysas och derå fördrista sig att egenvilligt åter intaga sina förra lägenheter, skola apses såsom lösdrifvare och i följd deraf dömas till krigstjenst, dä de äro dertill duglige, men i annat fall till allmänt arbete å fästning. Under den förbittring, som väcktes af de nya frälseförhällandena, inträffade en händelse, hvilken måste göra ett obehagligt intryck, då man säg, att en starkare makt inblandade sig uti lagens utöfning. En frälsebonde vägrade att ftgöra stadgadt dagsverke, och skulle alltså inställas dertill af länsmannean i orten. Den tredskande hade flyktat åt skogen ochförföljdes der af nämde tjensteman jemte en kossackbetäckning. Upphunnen anropades bonden att stanna; men då han ej ätlydde tillsägelsen, blef han, på linsmannens befallning, nedstucken af en kossack. Uppgiften att bonden satt sig till motvärn, är. ej styrkt. Dermed må förhälla sig huru som helst, det betecknande härvid är egentligen, att länsmannen: tvenne gånger häktades af underrätter; men sattes lika många gänger på fri fot, icke af domstol, utan af en makt lägre än regentens (?). Säledes en afvikelse, sfven i lagskipningen, från antagne och med löftens beseglade former. Länsmannen fäldes slutligen, i laga ordning, till strängt ansvar; men frikändes geaom kejserlig nåd (). . . Vi tillägga endast, att när de tio årens besittningstid, som för de fordne innehafvarne af hemmanen blifvit nådigst medgifven, år 1837 var förfiuten, och åtskilliga af de olycklige bönderna vände sig till kejsaren med böneskrifter att blifva bibehållne vid sina hemman, utfärdades den 3 Juni sistnämde år en kejserlig kungörelse, hvarigenom åboerne å. donationshemmanen 1 Wiborgs län formligen förbjödos att ens inlemna underdåniga -ansökningar om fortfarande: besittningsrätt till de hemman, från hvilka de endast på grund af kejserliga förordningar och utan stöd af lag blifvit fördrifne. Dessa händelser påminna lifligt om den behandling, som en mäng.l sjelfegande bönder i; kovungariket Polen undergått, sedan detta land af Nikolaus införlifvades med Ryssland. Endast adelsmän kunna der egentligen vara jordegare; men en mängd adeliga familjer unnos, hvilkas medlemmar icke numera voro något annat än fria bönder, i den mening att de egde och sjelfve odlade en jord, hvaraf de hade sin utkomst. Genom ukaser. befallde kejsar Nikolaus, att alla till denna klass ) Vi låta detta omdöme stå för Pekka Kuoharinens räkniog, ehuru vi icke kunna helt och hället inmtl na