Aftonbladet – 24 april 1855, sida 1

desamma. Hennes samvete gjorde invändningar mot hennes begär att upptäcka hvad hon visste, men kärleken öfverröstade samvetet, och hon beslöt att låta några grässtrån bestämma sitt handlingssätt. Ehuru ej beräknande den fara i hvilken hon möjligtvis genom sin oförsigtighet kunnat störta sin fäderneö, erfor hon dock en känsla af ånger, som, när hon inträdde i sin moders rum, återspeglade sig i hennes anlete. Men denna ögonblickliga oro qväfdes snart genom minnet af de hänförande ord som nyss Ijudit i hennes öron. Klockan hade redan slagit 11 på aftonen; den sjuka sof, en tjenarinna låg i hennes rum, under det att Aurora och fru Gummerus vakade i det utanför belägna förmaket. Aftonen var oändligt ljuf och mild, ett halfmörker låg utbredt öfver rummet; Aurora hade öppnat fönstret för att riktigt inandas vårluften. Jag tillråder mamsell, om hon ej vill hafva frossa liksom sin mor, att tillstänga fönstret; vårluften är kylig. nAck, visst icke,, svarade Aurora, jag är så varm, jag behöfver svalka. sOm så är,, återtog den gamla med stark accentuering i rösten, så är det bättre att mamsell söker svalka i sin eftertanke och i sitt förnuft. Då skulle jag deremot blifva alldeles för kall och vore således mera blottställd för frossbrytningars, svarade Aurora. Hör mig, goda mamsell Aurorar, sade gumman med en helt annan röst än den hon förut begagnat, fattande hennes hand, tro mig, gumman menar väl med er; en flicka bör vara försigtig, i synnerhet när fråga är om att fästa sitt hjerta för hela lifvet., Aurora rodnade men svarade med ett visst missnöje som återljöd i hennes röst: Jag